För några veckor sedan publicerades en debattessä av forskarna Magnus Henrekson och Johan Wennström i Kvartal. Artikeln var svar på artiklar som nationalekonomen och skoldebattören Gabriel Heller Sahlgren hae publicerat både i DN och i Kvartal. Henrekson och Wennström framförde i sin artikel kraftig kritik mot Heller Sahlgrens slutsatser, som med tanke på hans tidigare publikationer är något av en tvärvändning om den svenska skolans kvalitet.

I artikeln lanserades ett för skoldebatten nytt begrepp ”det skolindustriella komplexet”. Jag ska här framföra kritik mot Henreksons och Wennströms debattartikel – särskilt till denna nya trop de lanserar. Jag kan dock börja med att konstatera att jag delar deras kritik mot Heller Sahlström till viss del (vilket i sig torde falsifiera argumentets grundläggande premiss), det vill säga att hans undersökning som argumenterar mot reformer som kan komma att reglera skolmarknaden har en hel del metodologiska brister och tveksamma antaganden, men jag skriver varken under Henreksons och Wennströms problembeskrivning eller föreslagna lösningar eftersom de är, som historikern Johanna Ringarp påpekat, ideologiska konstruktioner med bristande empiriskt stöd. Jag återkommer till detta nedan, men låt oss nu närmare granska detta nya begrepp som de lanserat.

I Henreksons och Wennströms artikel ställs det skolindustriella komplexet i polemik mot en högerpositionerad marknadsvänlig opinionsmaskin i form av näringslivets intresseorganisationer. Skolindustriella komplexet är alltså politiskt vänsterorienterat. En helt uppenbart falsk dikotomi utgör därmed den första grundläggande premissen i argumentet i deras artikel – vilket är talande i sig. Båda dikotomins sidor ska dock enligt författarna jubla över Heller Sahlströms nytagna position att skolsystemet egentligen inte behöver ändras då det erhåller väldigt bra utbildning till åtminstone barn med svensk bakgrund. De marknadsvänliga aktörerna ska jubla eftersom de månar om skolmarknaden i sin nuvarande bild och skolindustriella komplexet jublar eftersom de inte vill rubba på den ”postmoderna och socialkonstruktivistiska kunskapssynen” som ska impregnera hela skolsystemet. Tesen att ”postmodern och socialkonstruktivistisk kunskapssyn” utgör huvudförklaringen bakom skolans problem, är något Henrekson och Wennström drivit både i artiklar och i böcker, däribland en som sågats längs fotknölarna av utbildningshistorikern Johannes Westberg.

Vilka är det som tillhör ”det skolindustriella komplexet”? Det går att avläsa redan i artikelns första stycke, det vill säga:

”…de ledande företrädarna för lärarutbildningarna och den utbildningsvetenskapliga forskningen, såväl som ansvariga myndigheter och delar av lärarfacken.”

Jag vill bara notera ironin i att författarna här misslyckats benämna skolmarknadens företrädare och den svärm av opinionsbildare, lobbyister, edu-tech bransch och diverse företag som säljer alltifrån inspirationsföreläsningar och kompetensutveckling, certifikat och intyg, till läxhjälp, läromedel och digitala lösningar till skolor och huvudmän – det vill säga det som kanske bäst kan betecknas som industri inom skolans värld – som skolindustriella komplexet. Det hade dessutom varit mer i linje med begreppet de uppenbarligen inspirerats av, ”the military industrial complex”, som används i USA för att beskriva relationen mellan militären och vapenindustrin (Det kan tilläggas att Inger Enkvist nyligen skrivit om “utbildningsideologiska komplexet“ i en kolumn i SvD, så nog letar flera efter nya begrepp). Om vi då betraktar de utpekade grupperna i det skolindustriella komplexet med kritiskt perspektiv går en att åtminstone konstatera att författarna menar att ”ansvariga myndigheterna”, lärarfacken, lärarutbildningarna och den utbildningsvetenskapliga forskningen inte bara delar ett ansvar för den så föraktade postmoderna och socialkonstruktivistiska kunskapssynen utan även utgör ”vänsterpolitiska intressen”. Denna hypotes faller helt enkelt på den svepande generaliseringens absurda orimlighet.

 I Sverige drivs lärarutbildningar på ungefär 30 lärosäten som vardera erbjuder ett antal olika program och inriktningar. Lärarutbildningarna är inte bara många utan olika, folket som driver dem byts ut löpande, på de större lärosätena är programmen spridda över flertal institutioner och lärosätena erbjuder ofta både korta och långa varianter av samma program i form av distansutbildningar, campusförlagda program och uppdragsutbildningar för både myndigheter med specifika regeringsuppdrag och i samarbete med huvudmän. Samtliga dessa konkurrerar dessutom med varandra, internt som externt. Att dikta upp en gemensam agenda inom det spretiga lärarutbildningsfältet visar bara ointresse eller ignorans för sakernas tillstånd och är ämnat att så misstro mot högskolevärldens största och rimligtvis viktigaste utbildningsprogram.

Den utbildningsvetenskapliga forskningen är däremot en administrativ term – ett begrepp som myntades för att försöka omfamna den röriga forskningsvärld som rör sig kring utbildningsfrågor där flertal forskningsfält ingår, däribland pedagogik, didaktik, ämnesdidaktik, specialpedagogik, utbildningshistoria, utbildningssociologi, nationalekonomiska studier av utbildning, läroplansteori, internationella och jämförande utbildningsstudier, pedagogiskt arbete, tillämpad utbildningsvetenskap, pedagogisk filosofi, och så vidare i all oändlighet. Faktum är att det inte är någonting som hindrar oss från att kategorisera Henreksons och Wennströms forskning som utbildningsvetenskaplig, även om den inte uppnår grundläggande kvalitetskrav inom utbildningshistorisk, läroplansteoretisk eller utbildningssociologisk forskning.

Ett av de större problemen inom det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet är därför hur multiparadigmatiskt det är både i termer av mångfalden kunskapsintressen, metodologiska tillvägagångssätt och teoretiska antaganden. Pedagogikfältet kan kritiseras för mycket, men ett fält som inte ens kan komma överens om en definition av vad pedagogik är för något kan knappast skyllas för en gemensam politisk agenda eller omfattande och organiserat maktmissbruk för att uppnå den.

Facken infogas också i skolindustriella komplexet i Henreksons och Wennströms artikel, och facken är väl främst att betrakta som lärarnas representanter. Man kan ha olika åsikter om huruvida facken representerar lärarnas intressen ordentligt, men ett anfall av detta slag på facken är ett anfall på lärarkåren. Detsamma går att säga om lärarutbildningarna, en svepande och substanslös kritik mot lärarnas utbildning är inte bara ett underkännande av lärarutbildare utan även ett ifrågasättande av lärarkårens kompetens och professionalism. Den sortens ifrågasättanden kan härledas till en politisk diskurs som i årtionden har misstänkliggjort lärarkåren, från 1970-talets Kunskapsrörelse till Göran Perssons och Jan Björklunds reformer, och som här reproduceras okritiskt av välmeriterade forskare på ett sätt som gör att man undrar hur de ser på skolans viktigaste professionsgrupper.

Att ”de ansvariga myndigheterna” pekas ut som del av skolindustriella komplexet kan däremot vid första anblick verka mer logiskt än de andra ovanstående aktörerna, men det får då tilläggas att myndigheter agerar på regeringens mandat och utifrån politiskt formulerade uppdrag. Frågan kan även ställas vilka myndigheter Henrekson och Wennström åsyftar som ansvariga och särskilt som vänsterlutande? Är det främst de fem skolmyndigheterna eller åsyftas även de andra myndigheterna som verkar på eller inom utbildningsområdet? Var drar författarna sina gränser? Ingenstans, eftersom tydliga gränser är enkla att falsifiera och därför mindre användbara än vaga påståenden.

Den svepande formuleringen avslöjar i sig att det skolindustriella komplexet inte är det minsta verklighetsbaserat, utan är ämnat att utgöra en del i en falsk dikotomi som ska stärka ett illa konstruerat argument som i sin tur ska leda fram till en i grunden felaktig slutsats. Om man behöver dikta upp ideologiska motståndare för att förtydliga den egna positionen bör man se över sitt argument med kritisk blick och värdera huruvida det är värt risken att framstå som oseriös för att driva hem en poäng.

För några år sedan skrev jag essän Populism och paranoia i svenska skoldebatten. Essän diskuterade begreppet ”pedagogiska etablissemanget”, en term som fick stor spridning på tidiga 2000-talet och 2010-talet genom olika politikers, ledarskribenters och skoldebattörers användning.[1] Essän visade att begreppet ”pedagogiska etablissemanget” kunde betraktas som en konspirationsteoretisk trop och användes till olika syften i skoldebatten, främst som en reflektionsyta på vilken onda avsikter, dåliga åsikter och annat man ville ta avstånd ifrån eller positionera sig emot kunde projiceras. Dessutom var begreppet ett effektivt retoriskt redskap där en elit utan tydliga konturer ställdes mot det vanliga folkets intressen, en händig förklaring till alla skolans problem och ett slags genväg från en förenklad och nyanslös problembeskrivning till de egna lösningsförslagen. Det var särskilt vanligt att pedagogiska etablissemanget beskylldes för en postmodern kunskapssyn, socialkonstruktivism, usel vetenskapsförankring, överdrivet intresse för sekelgamla teoretiker och motsvarande ointresse för hjärnforskning samt ”hur man lär barn”.

Användningen av begreppet pedagogiska etablissemanget har som tur är minskat dramatiskt sedan essän publicerades 2019 vilket förklaras främst av att lärare och andra med ordentlig insyn i skolans vardag lyckades ta plats i skoldebatten kring och efter 2020. Med det skedde en välkommen vändning där debatten började handla allt mer om skolans materiella förutsättningar, balans mellan resurser och krav, samt de dramatiskt försämrande konsekvenserna av marknadsstyrningen på skolsystemet i sin helhet.

De nya rösterna behövde inte eliter som styrde i skuggorna eller som formulerade postmoderna läroplaner bakom ministrarnas ryggar för att driva sina teser, utan pekade på beslut fattade av riktiga personer om effektiviseringar i utbildningssystemets ekonomi, konkurrensutsättning, kopplingar mellan politik och lobbyism i friskolesektorn samt illustrationer av hur skolkoncernerna växer sig allt större. Här behövdes inga konspirationsteorier, enkla fakta räckte: när lärarnas arbetsmiljöer systematiskt försämras tillsammans med deras status och lön får det konsekvenser för såväl lärare som elever. Denna vändning var ett efterlängtat sundhetstecken för den svenska skoldebatten.

Det kan jämföras med Henreksons och Wennströms övergripande och alltomliggande förklaring till skolans alla problem: ”postmodern och socialkonstruktivistisk kunskapssyn”, som de menar i slutet på sin artikel: ”genomsyrar hela systemet och i själva verket är grundorsaken till skolans kris”. Att författarna betraktar denna kunskapssyn som ett slags skolsystemets arvsynd kan även utläsas av deras tidigare publikationer men jag vill då påpeka ett antal förklaringar som de inte tar hänsyn till och som är avsevärt mer verklighetsbaserade vad avser den situation som skolsystemet befinner sig i idag:

1. Kommunaliseringen där staten lämnade arbetsgivaransvaret till kommunerna,
2. sämre ekonomi i skolsektorn och decennielånga nedskärningar under eufemismen ”effektiviseringar” med kvarstående konsekvenser för skolans arbetsmiljö,
3. marknadsutsättningens och marknadsstyrningens konsekvenser,
4. eskalerande juridifiering, inklusive alltfler kontrollinstanser och dokumentationsbörda,
5. politisk nedvärdering av lärare som odugliga och lärarutbildningen som värdelös,
6. skolmarknadens segregationseffekter och dramatiskt minskad likvärdighet i systemet
7. eskalerande och långvarig lärarbrist,
8. dramatisk omsättning av rektorer där ca 60% har lämnat sin post efter bara 3 år
9. politiskt detaljstyrande och policylånande i jakt på quick-fixes,
10. knepiga styrsystem som bland annat riktar sig hellre på kortsiktiga snarare än långsiktiga mål.

Jag låter de här tio punkterna räcka, de är bara ett axplock av verkliga faktorer som har påverkat skolans nuvarande situation och som sammanlagt formar förutsättningarna för skolverksamheter.

Poängen med den här artikeln är inte att falsifiera skolindustriella komplexets eventuella vänsterpolitiska intresse eller visa hur fullständigt osannolikt dess existens är. Poängen är illustrera hur två respekterade forskare och regelbundna deltagare i skoldebatten ompaketerar urlakad konspirationsteoretisk trop i ett nytt namn och genom det bidrar till att urholka förtroendet för myndigheter och fackföreningar, lärarnas utbildning och professionalism samt en myriad olika forskningsfält.

Att använda populistiska konspirationsteorier i en debattartikel för att skissa en falsk premiss till ett undermåligt argument är lågt. Att aktivt undergräva förtroendet för myndigheter, samhällets utbildningsinstitutioner och samtliga forskningsfält som studerar utbildningsfrågor med är däremot oseriöst och skamligt, särskilt i ett politiskt klimat där demokratiska institutioner, forskningsgrundade kunskaper och vetenskapligt tänkande står inför verkliga hot från en växande fascistisk rörelse. Allt i en situation där vi har klimatförnekare, vaccinskeptiker och kreationister på maktpositioner i riksdagen.

Skolan och skoldebatten förtjänar bättre.

---

[1] För fördjupad diskussion och granskning av pedagogiska etablissemanget se:

Magnússon (2021). ’”De är många, de är överallt, och de har makt…” Historisk kartläggning av pedagogiska etablissemanget’. I Landahl, J., Sjögren, D. & Westberg, J. (red). Skolans kriser: Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter. s. 233-260 Nordic Academic Press

Magnússon (2020). ”Det pedagogiska etablissemangets retoriska funktion”. I Fejes & Dahlberg  (red). Perspektiv på skolans problem – Vad säger forskningen? S. 55-70. Lund: Studentlitteratur  

I veckan publicerades i SKola och samhälle min tredelade analys av de skolpolitiska reformförslagen som detaljeras i Tidöavtalet, avtalet mellan den nytillträdda Kristersonregeringen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna och regeringens stödparti Sverigedemokraterna.

Artiklarna finns via de här länkarna:

Magnússon, G. (17-19/10 2022) Artikelserie i tre delar om Tidöavtalets skolpolitik. Skola och samhälle:

• Del I (17/9 2022): Vart tog den liberala skolpolitiken (och liberalismen) vägen?
• Del II (18/9 2022): Reformer kring kunskap och lärarkåren
• Del III (19/9 2022): Sakpolitiska reformer kring skolmarknaden och likvärdigheten

Här nedanför har jag dock fört ihop de tre artiklarna till en enda lång essä (så skrevs de faktiskt ursprungligen) som jag tror kan ge en annan sorts läsning.

Om den nya regeringen och skolpolitiken

Fredagen 14 oktober presenterades äntligen resultatet av en månads regeringsförhandlingar. Ulf Kristerson kunde därmed, på fjärde försöket, äntligen se fram emot en statsministeromröstning som inte skulle sluta med en garanterad förlust (hur den slutar återstår dock att se). Kristdemokraterna kunde luta sig tillbaka på det noggrant frammejslade syskonskapet mellan Ebba Busch, Ulf Kristerson. Liberalerna klarade sig precis över riksdagsgränsen och fick med tanke på valresultatet oproportionerligt stor utdelning i form av platser i regeringen.

Sverigedemokraterna är dock Tidöavtalets stora segrare. Inte nog med att SD får ordförandeposter i tunga utskott, de lyckades också förhandla sig till ett guldläge bredvid regeringen. Utan ministerposter och med beteckningen stödparti präglar Sverigedemokraternas politiska program ändå kriminalpolitiken och deras invandringspolitik anammas i huvuddrag av den nya regeringen. SD kan helt enkelt inte förlora på samarbetet. Den politik som SD lyckas driva igenom blir i väljarnas ögon verklighet tack vare just SD. Den politik de inte lyckas driva fram blir däremot regeringens fel. Deras avtryck på mandatperiodens politik kommer vara enormt, men de slipper ta ansvar.

Liberalernas Johan Pehrsson twittrade dock om avtalet som en liberal seger:

”Maktskifte! Det liberala avtrycket är bergfast. För kunskapsskolan. För den fossilfria energin. För integrationen. Och för rättsstaten. Aborträtten ska grundlagsskyddas. Kulturens oberoende stärkas. Public service långsiktiga finansieringar består.”

Han avslutade tweeten med ett Chamberlain-aktigt utrop: Socialliberalism, i vår tid!” Den historiska parallellen undflyr nog endast det forna bildningspartiet. Det kan hända att Pehrson läst en annan text än alla vi andra, för socialliberalism går endast att hitta här om man håller dokumentet långt ifrån sig, kisar och läser sedan någon annan text, åtminstone om gängse definitioner av liberalismens grenar ska ha någon betydelse – ett faktum som Liberalernas företrädare på sina håll i landet också påpekat. Pehrson twittrade också att aborträttens grundlagsskyddande ska tolkas som att ”en röst på Liberalerna är en röst på kvinnors rättigheter”. Det är välkommet att aborträtten säkras, inte minst med tanke på hur de inre tongångarna gått i samarbetspartierna, samt i diverse omröstningar men noteras bör att kvinnor som är arbetslösa, sjukskrivna, tiggare, asylsökande, flyktingar, de som vill ha en kjolen kortare än vad Barbara Bergströms smak tillåter eller utländska medborgare som med ”bristande vandel” råkar ”missakta befolkningen” (s.37 i avtalet) snarare bör räkna med kraftig avgränsning av sina rättigheter.

Vi är därför många som står förbluffade över Liberalernas perspektiv på både själva valrörelsen, valet och dess resultat. Resultat, som nu ska få konkret uttryck inte bara i avtal utan i politisk handling. Men för varje problem finns en lösning om man anammar Pehrssons imponerande politiska kappvändarakrobatik på presskonferensen den 14 oktober: ”Mitt parti består av kloka människor som förstår att när man går till val så säger man en sak, sen genomförs valet och så säger man en sak också efter valet”. Det som kvarstår av Liberalernas väljarkår får ”låta det sjunka in” för att citera Ebba Busch.

Det blir därför av intresse att undersöka hur Liberalerna lyckats med en av sina största hjärtefrågor. Finns det en tydlig påverkan där? Är det en ny politisk inriktning som kan spåras eller kan skolpolitiken fortfarande här härledas till det björklundska arvet?

Skolfrågorna formuleras under de femte direktivskapitlet i avtalet (pdf här) och omfattar ungefär sju sidor. Samarbetsprojektet Skolan, som kapitlet kallas, har syftet att ”ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser Sveriges viktigaste samhällsproblem på skolans område”. Det må låta lovande men formuleringen är inte särskilt substantiell. Det är dock intressant att se hur skolan kopplas till samhällsproblem, något som i utbildningsforskning emellanåt kallas för ”educationalization of social problems”, ett begrepp som beskriver hur samhällsfrågor som arbetslöshet, integration och nationell konkurrenskraft blir frågor som skolsystemet ska lösa. Under syftet lyfts å andra sidan fem konkreta mål som samarbetet ska uppnå:

• Lyfta kunskapsresultaten i den svenska skolan, såväl generellt som för de elever som behöver extra stöd eller som kan gå fortare fram
• Varaktigt stärka tryggheten och arbetsron i skolan
• Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister
• Höja läraryrkets status och förbättra arbetsvillkoren
• Ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar och stärka verksamhetens kvalitet

Målen innehåller varken något specifikt borgerligt eller liberalt, utan återspeglar ungefär de problemformuleringar som gått i arv mellan de flesta av 2000-talets regeringar. Målen bryts ned i mer konkreta reformförslag som kan kategoriseras från frågor som förläggs till utredningar till mer direkta reforminitiativ.

Avtalstexten är dock tydlig med att det sakpolitiska samarbetet kommer avgränsas till det som står att läsa i avtalet och att ”inga ytterligare frågor kommer att beredas” samt att ”det finns ingen garanti för att frågor som bereds i projektet automatiskt är garanterade finansiering i budgetpropositionen” (s. 48). Den sista meningen ger regeringen och SD manöverutrymme att lämna diverse reformer ofinansierade och därmed förvandla dessa till dekorativa formuleringar i avtalet, retoriska utsmyckningar som aldrig kommer sätta avtryck i verkligheten. Vad som blir finansierat återstår att se, men noterbart är att inga reformförslag ges som skulle leda till större investeringar i skolan. Med tanke på att vi står vid randen på en ekonomisk kris som vi inte riktigt ser slutet för, med skenande inflation och kostnader för såväl privatpersoner som kommuner, huvudmän och myndigheter, samt ett av kriget pådrivande intresse för försvarets kostnader lär vi inte se några större steg mot investeringar.

Reformer kring kunskap och lärarkåren

Som nämndes ovan är varken det övergripande syftet för skolområdet i Tidöavtalet, eller de fem specifika målen som listas under syftet, särskilt talande i sig. Formuleringarna kunde komma från nästintill vilken regering som helst under 2000-talet, oavsett politisk färg.

Det blir därför av större intresse att närmare granska innehållet i de konkreta förslag som listas under punkt 3 i avtalets skolkapitel: Reformer som ska genomföras i projektet (s. 49 – 54). Dessa presenteras under följande rubriker, vardera med ett antal specifika punkter: Kunskapsresultat och kunskapsinnehåll, Trygghet och arbetsro, Friskolor och valfrihet, Läraryrket, ochtill slut Likvärdig skola med kvalitet i hela landet. Jag kommer diskutera de sista två punkterna mer djupgående i den tredje delen av denna artikelserie

Första punkten under rubriken om kunskapsresultat och kunskapsinnehåll är förutsägbart nog reformförslag kring skolans läroplaner, kursplaner och ämnesplaner. Här ska större vikt läggas på barns kognitiva utveckling samt ökat fokus på inlärning. Det är i linje med skoldebatten från högerhållet där mer fokus på fakta och ämneskunskaper framhålls som särskilt viktiga och där just läroplanernas formuleringar pekats ut som hinder för höjda kunskapsresultat. Medan det är självklart att läroplanens formuleringar mer eller mindre kan styra in lärarkåren på specifika arbetssätt, är det intressant att så stort fokus läggs på att försöka styra upp den ”socialdemokratiska flumskolan” genom allt tydligare formuleringar i läroplanen – inte minst med tanke på att samtliga läroplaner från 1980 framåt varit produkter från borgerliga regeringar. Det är också talande att man hellre föreslår förändringar i texter än förändringar i skolans och lärarnas materiella förutsättningar att bidra till barns lärande, exempelvis med ekonomiska resurser för förbättrade arbetsmiljöer.

Förslag läggs även på ökad studietid, särskilt med fokus på svenska och matematik – och glädjande nog visas här en insikt i att detta ”förutsätter att lärares administrativa börda har lättats” och att undervisningsskyldigheten reglerats. Det kan dock, med tanke på att alla reformer ska finansieras, göra detta till en av avtalets i praktiken ”döda” formuleringar.

Betygssystemet ska kopplas tydligare till ett kunskapsfokus står det. F-gränsen ska behållas trots såväl forskares som lärares uppmärksammande av de negativa konsekvenserna av den gränsen, inte bara på individnivå utan på samhällsnivå. Den med bra minne kan erinra sig när Liberalernas skolpolitiske talesman, Fredrik Malm, hänvisade till sin övertygelse utifrån sina erfarenheter som fader till två barn som argument emot forskningsresultat kring betyg för att förstå de borgerliga partiernas ideologiska vidmakthållande av gränsen. Digitalisering och central rättning av nationella prov görs även till verktyg mot betygsinflationen. Nationella prov, betygssystemet och fokus på läroplaner är allt i linje med tidigare Folkpartiets skolpolitik – här ser vi alltså tydliga spår av det björklundska arvet då Liberalerna verkar ha gett tydligt avtryck på skolpolitiken.

Som jag nämnde ovan föreslås utökad studietid i kombination med lovskola och obligatorisk läxhjälp. Såtillvida resurser ges till detta kan det visserligen bidra till bättre skolgång för många barn, givet att de får kvalificerat stöd och att lärarnas professionella omdöme får styra.

Antagningskrav till lärarutbildningen ska höjas och ”utbildningsinnehållet reformeras med ökat fokus på ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik”. Dessa förslag skulle kunna vara klippta från valfri text av den tidigare flitige skoldebattörens, numera Liberalernas skolpolitiske expert, Isak Skogstad (exempelvis den här publicerad i Skola och samhälle). Här exemplifieras hur lärarutbildningarna återigen är föremål för fortsatt detaljstyrande från politiskt håll. De ses trots allt som verktyg för att styra skolan vilket kan ses som del av björklundska arvet. Samtidigt är formuleringen mindre oroande än den som följer: ”ämneslärarutbildningen ska koncentreras till de högst rankade lärosätena inom respektive område” (s.52). I nuläget vet vi varken vilken rankning som avses eller huruvida ”respektive område” avser geografiskt område eller vetenskapliga ämnesområden.

Vidare antyder ambitionen att få ”fler akademiker att byta spår till lärare mitt i livet” att utökningen av korta lärarutbildningsspår kommer fortsätta och de traditionella lärarutbildningarna konkurrera mot fler korta program som till och med går att läsa parallellt med heltidstjänst. Med de kortare utbildningarnaskortare tid att utveckla pedagogisk och didaktisk kompetens finns naturligtvis risken att läraryrkets status snarare sänks ytterligare än stärks. Denna utveckling drevs även av den avgående socialdemokratiska regeringen, trots omfattande kritik från remissinstanserna och kan jämföras med de angrepp som görs mot lärarutbildningar i exempelvis England. Där görs lärarutbildningar nu om till allt kortare program, betecknade som teacher training snarare än teacher education, och där antalet aktörer som driver lärarutbildning begränsas. Liknande hände med Björklunds reformpaket där lärosäten ålades att ansöka om att få bedriva lärarutbildning. Huruvida en liknande process sätts igång igen är svårt att säga i nuläget – men en ”koncentratration” av lärarutbildningarna lär administreras av Universitetskanslersämbetet.

Lärarnas administrativa börda ska ses över och ”elevnära dokumentation” begränsas. Även administration kring kränkande behandling ska minskas, dock ”utan att sänka ambitionerna i arbetet” (s.54). Tecken på detta kan även ses där insatser mot hedersvåld och ”andra likvärdiga kränkningar” utifrån diskrimineringsgrunderna (s.55). Däremot föreslås en utredning av modersmålsundervisningen ”i syfte att den inte negativt ska påverka integrationen eller elevens kunskapsutveckling i svenska språket”. Begränsning av modersmålsundervisning var bland annat på förslag under Björklunds ministertid och har länge varit en käpphäst för SD, men intressant nog har de inte forskningen med sig på det här området heller. Detta är med andra ord en till synes ideologisk fråga som L och SD delat länge. Att modersmålsundervisningen ska utredas kan ändå ses som ett tecken på att man lägger frågan på is, men nedläggning eller begränsning av den är helt klart ett dåligt förslag om resultaten i skolan ska höjas. Samtidigt kan begränsad modersmålsundervisning ses som ett sätt att frigöra resurser till andra satsningar, särskilt om det nu inte kommer skjutas till pengar för dessa.

Till slut ska lärarrollen utvecklas, särskilt genom karriärtjänstreformen – återigen en del av björklundska arvet – en reform som ska bidra till fler förstelärare, lektorer och satsningar för vidareutbildning i ämneskunskaper och ledarskap. Här föreslås även reglering av lärarnas arbetstid vilket kan vara välkomnande med tanke på hur olika den ser ut på sina håll i landet. Medan många lärare har efterfrågat en tillbakagång till reglerad undervisningstid, bör det dock påpekas att en sådan reglering kommer kosta pengar om inte undervisningstiden i genomsnitt skall öka. Med tanke på att det inte finns några antydningar om att större resursförskjutning ska göras till skolan, och medan såväl kostnader som inflation skenar finns det anledning att hålla vaksam blick på frågan.

Röster har lyfts om hur lärarna tidigare ”lurats och förråtts” av staten, hur deras lojalitet, integritet och kompetens ifrågasatts från politiskt håll, och hur man som regel försöker reglera lärarna snarare än samarbeta med dem eller ge dem tillit att styra. Med tanke på detta så kan tydligare regleringar av lärarnas arbetsvillkor leda till andra resultat än de lärarna hoppas på. Särskilt när politiken, oavsett färg, hellre allierar sig med arbetsgivarna än lärarna. Tydligt är dock att Liberalerna påverkat skolpolitiken och att deras avtryck kan härledas till partiets skolpolitiska guldålder under Jan Björklunds ordförande- och ministertid.

Sakpolitiska reformer kring skolmarknaden och likvärdigheten

Även om likvärdighetsfrågan diskuteras under en egen rubrik i Tidöavtalet och följs av tio punkter med reformförslag är det uppenbart att frågan egentligen inte tas på allvar. Här görs likvärdighet till en fråga om kontroll, reglering och särskilt fokus (fyra hela punkter) på elever och skolor som kan tänkas ha en hög andel utländska elever. Faktum är att ganska många punkter från andra delar av avtalet har mer med likvärdighet att göra än just de punkter som lyfts under  likvärdighetsrubriken, exempelvis frågor om särskilt stöd, diskriminering, betygssystemet, ökad organisatorisk differentiering i skolsystemet och friskolornas särställning. Ingenstans berörs dock den eskalerande segregationen i skolsystemet. Jag kommer därför bredda diskussionen till att också omfatta en del av dessa punkter.

Vi kan börja med att konstatera att Liberalernas löfte om förstatligande av skolan är bortblåst vilket är föga förvånande med tanke på att de övriga partierna var helt ointresserade av det. Däremot föreslås en statligt styrd och nationellt bindande skolpengsnorm. Lärarförbundets tolkning av det förslaget är att en lägsta nivå riskerar upprättas som därmed kan leda till sänkning av skolpengen bland huvudmän som i nuläget ligger högt. Lärarförbundet efterfrågar hellre investeringar i skolan, som länge har varit eftersatt – oavsett regeringsfärg.

Huruvida en statlig skolpengsnorm kommer bidra positivt till likvärdigheten återstår med andra ord att se, men en risk är att incentiven driver mot lägre ambitioner snarare än högre.

Några välkomna reformförslag som Tidöavtalet anger för likvärdigheten är satsning på läroböcker samt en tydligare reglering av bland annat tillgång till skolbibliotek, laborationsutrustning, skolgårdar, läromedel och elevhälsa. Återigen får vi bara hoppas att detta inte blir en fråga om stipulerande av diverse lägstanivåer som sedan kan bockas av, men reformpaketet presenteras ihop med förslag om ökade befogenheter för Skolinspektionen och frekventare kontroller vilket ger incitament för sådan kultur. Läromedelsfrågan riskerar också läggas ut på ”entreprenad” så att säga, snarare än handla om statlig kontroll av läromedlens kvalitet. Att ha som ambition att ge varje elev en lärobok för sitt ämne säger nämligen ingenting om läromedlens kvalitet eller ursprung.

Skolmarknadens aktörer jublade efter avtalets presentation. Det kan i sig ses som ett varningstecken avseende likvärdighetsfrågan eftersom skolvalet och skolmarknaden drivit på segregationen i hög grad och då marknadsstyrningen lett till försämrande finansieringsmodeller som gynnar just de stora koncernerna. Tydligt är att vinstuttag för befintliga friskolor inte ska begränsas (vissa krav på nya aktörers ekonomi ska däremot göras innan vinst tas ut), och kötid för friskolor ska behållas om än bli kortare. Vinstförbud är i sig ett trubbigt instrument för att styra finansieringen, en översikt över systemets ekonomiska styrning och de incitament som det leder till har gjorts ibland annat Åstrandsutredningen men just de förslagen verkar inte inverka på avtalets text.

I stort innebär avtalet därför inga förändringar för skolmarknaden, annat än kosmetiska mininsatser, som snarare cementerar marknaden genom att bland annat göra skolvalet obligatoriskt. Antagningskriterierna ska göras ”transparenta” men ingen offentlighetsprincip införs för friskolor eftersom detta anses försämra för mindre friskolor.  Något som går emot vad de idéburna friskolornas förbund uttryckt. Istället ska en insynsprincip motsvarande offentlighetsprincip ”klargöras”. Vad det kan tänkas innebära konkret för elever och personal är oklart.

Det är dock talande att skolor med muslimsk profil pekas ut särskilt i avtalet (s.55). Det kan påpekas att konfessionella skolor endast utgör ca. ett procent av samtliga friskolor i Sverige och att endast ungefär 10 procent av de konfessionella skolorna har en muslimsk profil. Här uppvisas därför en handlingskraftighet som riktar uppmärksamheten från kvalitetsproblem i friskolegenren generellt och de konfessionella skolorna specifikt. Självklart ska inte religiös extremism och systematiskt hedersvåld få utrymme i svensk skola. Men problemet får här oproportionellt utrymme med tanke på vad avtalet saknar.

Likvärdighet berör också den eskalerande segregationen i skolsystemet. Elever sorteras allt mer utifrån socioekonomisk bakgrund, etnisk bakgrund, resultat, behov av stöd och skolor ger (och har) en allt mindre likvärdig tillgång till pedagogiska resurser som personal och böcker. Medan det sistnämnda faktiskt nämns, om än med otrovärdiga formuleringar, lämnas segregationen helt åt sidan. Snarare föreslås än större segregation genom mer omfattande differentiering av elever genom fler särskilda grupper och resursskolor samt fler spetsklasser (återigen arv från Björklund).

Avtalet kan sägas innebära en förlorad mandatperiod vad avser likvärdigheten, särskilt vad avser skolmarknadens segregerande effekter och orättvisa finansieringsmodell. Inga större begränsningar på de stora koncernernas verksamheter införs, kvalitetskrav, finansiering och insyn i verksamheterna riskerar inrätta en lägstanivåernas politik. Flera antydningar om förbättrad arbetssituation för lärare genom mer personal och mindre dokumentation är löften som hörts tidigare från regeringar från politikens båda sidor, utan att situationen blivit bättre. Det är också talande att regeringen tror att läraryrket kan göras mer attraktivt genom höjning av intagningskraven på lärarutbildningarna, en koncentration av lärarutbildningarna (vilket verkar vara metafor för färre utbildningar) och fler karriärtjänster trots föga belägg för att den tidigare reformen haft önskade konsekvenser. Karriär och konkurrens är dock uppenbarligen de verktyg man tror sig kunna ordna skolans samhällsproblem med.

Det finns även flera inbyggda paradoxer i avtalet.  Till exempel ska elever få ökad undervisningstid i vissa ämnen, extra studietid och lovskola vid behov samt att fler särskilda undervisningsgrupper och spetsgrupper ska upprättas. Dessutom ska fler lärare bli speciallärare. Samtliga dessa insatser förutsätter mer kvalificerad personal och går dåligt ihop med verkligheten där allt färre behöriga lärare står framför allt större klasser.

Dessutom föreslås en ändrad lärarutbildning med lägre antal antagna genom höjda antagningskrav och färre lärosäten som ska erbjuda lärarutbildning. Detta riskerar snarare att minska antalet examinerade lärare. Ytterligare en paradox är ambitionen för mindre administration och dokumentation parallellt med obligatorisk polisanmälan av brott och att skolans brottsförebyggande roll ska lagstadgas. De som gjort en polisanmälan kan intyga att det kräver sin byråkrati från såväl anmälarens som den mottagande polisstationens håll. Dessutom kan en generell reglering av anmälningsplikt, utan vidare nyansering, inte minst vad gäller individuella elevers och deras familjers status som medborgare, flyktingar eller asylsökande, gå direkt emot lärares yrkesetik.  

Vad som blir resultatet av Tidöavtalets skolpolitiska innehåll återstår att se, inte minst är det oklart vilka reformförslag som kommer ges utrymme i budget och därmed kan bli verklighet. Avgränsningen mot andra frågor än de som nämns är dock tydlig i inledande texten, så andra reformer utöver de föreslagna lär vi inte se. Det är dock slående hur mycket av skolpolitiken som förs för 2020-talet härstammar från tidiga 2000-talets reformpolitik. Skolpolitiskt nytänkande lyser här med sin frånvaro, men ingen kan klaga på att det nya regeringsunderlaget inte sköter sin återvinning.

Tyvärr verkar vi därför gå emot fyra förlorade år för skolan och skolans likvärdighet i en situation där vi inte har någon tid att förlora.

Jag har nu lagt upp youtube-videoer till några av mina föreläsningar. En av dessa, min docentföreläsning, är på svenska och diskuterar frågan om inkluderingen kan sägas ha gått för långt. De andra är på isländska och handlar om allt från skolans marknadisering med Sverige som ett fall till inkludering. En öppen föreläsning vid Islands universitet om boken Towards a Pedagogy of Higher Education är även inkluderat.

Nú má finna hér nýja síðu þar sem ég safna upptökum að fyrirlestrum sem ég hef haldið. Einn er á sænsku og er dósentsfyrirlestur minn, restin er á íslensku og fjalla um markaðsvæðingu menntakerfa, skóla án aðgreiningar og að lokum um uppeldisfræði háskóla og bókina Towards a Pedagogy of Higher Education.

Jag har varit på väg att starta en egen hemsida under flera år, och har nu äntligen kommit till skott.

Sidan är tänkt som ett slags portfolio där jag samlar mina publikationer och kan hojta till om nyheter.

Jag kommer med andra ord inte driva en aktiv blogg här.

Välkomna att botanisera bland länkarna och kontakta mig gärna för både PDF och uppdrag.

Gunnlaugur

Antologin Etiska perspektiv på specialpedagogers yrkesroll och värdepedagogiska praktik (Anna Öhman, redaktör) har äntligen kommit ut. Jag har ett kapitel i boken som tittar på inkludering som policy och resonerar kring huruvida meningen “inkluderingen har gått för långt” kan sägas vara sann.

Det förvånar nog få om jag spoilar slutsatsen att man nog inte kan påstå det.

Antologin är full med intressanta kapitel från flera forskare:

Kennert Orlenius, Solveig Magnus Reindal, Martin Hugo, Julie Allan, Joanna Giota och Ingemar Emanuelsson, Johan Malmqvist, Gunvie Möllås, Kristina Hellberg och Sofie Hammarqvist, Anders Jönsson och Lotta Leden, Susanne Hansson och Anne Lindblom samt Gudrun Holmdahl. Självklart har även redaktören Anna Öhman skrivit i boken. Två av kapitlen översattes av Susanne Uhler.

Boken är riktad till specialpedagoger och specialpedagogstudenter i första hand men den kan vara av intresse för andra av skolans yrkesgrupper också, elevhälsa, speciallärare, rektorer och lärare.

Länk till boken hos förlaget.

I mars publicerades Towards a Pedagogy of Higher Education som min kollega Johannes Rytzler och jag skrivit vilket är resultat av ett teoretiskt orienterat forskningsarbete som fokuserat på högre utbildning samt pedagogik och didaktik som forsknings- och kunskapsområden. Arbetet har sina rötter i seminarieserien Seminarium X som vi var med och startade vid Mälardalens högskola och som jag koordinerade under åren 2015-2018

Detta arbete har redan lett till flera publikationer (se Rytzler & Magnússon 2020, Magnússon & Rytzler, 2018, 2019 samt Magnússon, Nordmark & Rytzler, 2018). I mars 2022 kom boken Towards a Pedagogy of Higher Education. The Bologna Process, Didaktik and Teaching (Magnússon & Rytzler 2022) och vi arbetar vidare med utveckling av artiklar och bokidéer.

Detta arbete argumenterar för vikten av teoretisk utveckling och stringens inom de pedagogiska och didaktiska områdena, inte minst vad gäller högre utbildning, samt ett kritiskt perspektiv på färdiga lösningar och naivt perspektiv på forskning kring undervisning och lärarutbildning. Vi kombinerar verktyg från läroplansteori (där vi betraktar utbildning som ett socialt system beroende av komplexa nationella och internationella processer och strömmar) med teoretiska och filosofisk läsningar som kan bidra till en radikal (om än inte ny) förståelse av utbildning och undervisning.

Här finns en intervju med Johannes om boken.