Boken Skolan efter marknaden gavs formligen ut igår med releasefest, panelsamtal, anföranden och dialog i Stockholm. Boken samlar en mängd röster, verksamma lärare, rektorer och forskare, som alla har det gemensamt att vara kritiska på hur utvecklingen av svenska skolsystemet gått till och konsekvenserna av den så kallade marknadsstyrningen av svenska skolan.
Boken kan till viss del ses som en produkt också av det ökända Twitterfenomenet #skoltwitter, en samling människor med diverse kunskaper och yrkesroller, som debatterar och diskuterar skolfrågor på Twitter. Flera av författarna, inklusive undertecknad, och även redaktörerna är väldigt aktiva på Twitter med såväl långa trådar om hur saker och ting förhåller sig, diskussioner (och ibland gräl) om skola och utbildning, delande av artiklar, ledare och memes om skolfrågor samt ibland mellanmänskligt och fint utbyte med såväl stöd som “do better” kritik.
Twitter är inte för alla, man lär sig det snabbt på forumet. Ibland är tonen hetsk och ibland bildas drev kring tillsynes uppenbara fultolkningar, felläsningar och snikenhet, och de som ger sig in på #skoltwitter kan råka ut för mer än vad de förväntade sig. Men, jag skulle vilja säga att Twitter, och då särskilt vissa personer där, faktiskt varit en drivande faktor i att vända skoldebatten från korkade och uppenbart felaktiga förklaringsmodeller och lösningsförslag till att synliggöra de faktiska problemen och villkoren skolan och utbildningssystemet står inför. Det betyder ibland att det blir väldigt hett runt politiker eller opinionsbildare som ger sina “hot-takes” i hopp om ryggdunkar men som sedan utsätts för en tornado av korrigeringar, faktaunderlag som visar på felaktigheter och retsamma för att inte säga rentav sarkastiska omskrivningar för att illustrera felaktigheterna.
En av de mest viktiga produkterna av Twitter, #skoltwitter i synnerhet, är den här boken; ett exempel på hur denna sociala mediernas avgrund samlas under bra ledarskap och producerade något hoppfullt om än kritiskt. Boken är nämligen inte bara en beskrivning och förklaring av problemen som skolan och skolmarknaden både står inför och har lett till, utan även en beskrivning av hur det skulle kunna vara.
Alla vi författare fick det som uppdrag med andra ord att inte bara tala om sakernas förhållande utan även avrunda med ett slags framtidsvision, eller åtminstone en vision om något annat och annorlunda. Jag kan säga att som forskare undviker man ofta sådana beskrivningar, inte minst tenderar vi pedagogikforskare att sky “normativitet” – iband till resultatet mjäkighet och intetsägande – så det var både en utmaning och en rolig uppgift att få. Rädslan för normativitet skulle jag säga grundas i missförstånd av normativitetens olika former. Det är en sak att med grund i forskningsresultat och expertis ge sin bild av hur saker kan förbättras eller synliggöra faktiska problem, och en annan sak att göra det utifrån de egna åsikterna eller övertygelserna utan förankring i något annat än mer eller mindre välgrundad tyckande. Det är en sak att undersöka fenomen med hjälp av teoretiska redskap och en annan att döma sina respondenter utifrån normativ moralism.
Min (inte så) ödmjuka åsikt är att vi behöver fler tydligt förankrade normativa forskarröster och lärarröster om skolan och att utan dessa lämnas walk over i debatten om skolan till de som vågar vara normativa på svagare grunder – som diverse skoldebattörer med olika partibeteckningar
Mitt kapitel handlar föga förvånande om hur inkluderingen egentligen aldrig givits en riktig chans i konkurrensen med andra utbildningspolitiska ideal – eller kanske snarare ett specifikt utbildningspolitiskt ideal: marknaden. Beskrivningen och problemformuleringen grundas i min forskning, såväl avhandlingsarbetet, den forskning jag bedrev under min forskartjänst vid MDH och den forskning jag drivit om inkludering som policy därefter. Min hoppfulla avslutande spaning handlar om att vissa grundläggande villkor måste ges för att skolan någonsin skulle kunna bli inkluderande, och att det här handlar inte minst om att ge lärare, rektorer och elever de förutsättningar de behöver för att göra sitt jobb.
Boken är sedan knökfull – som ni ser – av andra kapitel, välförankrade i forskning och erfarenheter om skolans styrning, arbete och villkor. Det var därför mycket hedrande och roligt att bli tillfrågad att delta i antologin och skriva om den här – för många elever – livsviktiga frågan.
Boken redigerades av Marcus Larsson och Åsa Plesner, som tillsammans utgör kanske den viktigaste folkbildningsinsatsen om välfärdssystemet vi sett i Sverige de senaste decennierna – Tankesmedjan Balans. Tankesmedjan Balans har givit ut tre andra böcker om skolan och välfärden, alla mycket läsvärda, och en fjärde ges ut inom kort. Den första boken, De effektiva, handlar om hur nedskärningar i välfärden leder till såväl försämrade arbetsmiljöer, försämrade arbetsvillkor och sämre service till de som använder tjänsterna. Grundligt förankrade i läsningar av kommunbudgetar och verksamhetsbeskrivningar lyckades de synliggöra hur samhällsinstitutionerna sakteligen urholkas genom små och stora beslut på kommunal och regional nivå snarare än genom stora reformer av statsbudgetar och lagförändringar.
Den andra boken Balans gav ut handlade mer specifikt om skolans konkurrens om resurser och skolpengssystemet och kallades De lönsamma. Den tredje boken, De expansiva, handlade däremot om koncernutvecklingen och hur vinstdrivande aktiebolag blir allt större på marknaden, till slut så stora att politikerna mäktar inte med att kontrollera skolan. Den fjärde boken som kommer snart handlar sedan om relationerna mellan de vinstdrivande aktiebolagen i välfärden, lobbyister och det politiska skiktet och om hur folk byter positioner från maktbärande och beslutsfattande positioner till att företräda särintressen i form talespersoner eller VD:ar mm. för koncerner, och ägarbolag, drivande av lobbyism och konsultverksamhet samt diverse andra positioner som grundas på deras kopplingar och relationer.
Jag rekommenderar både Tankesmedjan Balans böcker och även deras rapporter som finns på deras hemsida. De lyckas förmedla komplexa saker på ett begripligt och lättillgängligt sätt utan större förenklingar.
Jag hoppas självfallet också att många köper och läser den här boken, Skolan efter marknaden, jag tror den skulle passa bra på diverse litteraturlistor på lärarutbildningar och Mastersprogram men den har ärende hos alla som intresserar sig för svensk skola och utbildning.
Gunnlaugur Magnússon 