Ny essä i Opulens

Magasin Opulens publicerade en essä av mig nu i helgen, denna gången om ett liv utan tro – något som växt fram som konsekvens av till synes obetydliga händelser i min barndom. Essän tar avstamp i två texter som publicerats nyligen på DN kultur där å ena sida Kristina Lindquist och å andra sidan Björn Wiman skriver om sina förhållanden till kristendomen. Båda deras texter är tankeväckande och fina, men jag ville skriva lite om hur det är att befinna sig i ett tillstånd i rummet mellan de två. Ett lugn i ateismens ödslighet så att säga. Detta är den tredje litterära essän Opulens publicerar av mig, tidigare under året publicerade de essän Tiden och vattnet och någon vecka senare essän Alla dessa dagar. Samtliga essäerna skrev jag på isländska som del av ett större projekt – en samling om tolv essäer och ett antal dikter med namnet “Bréf úr sjálfskipaðri útlegð” (Brev från självvald exil på svenska). Samlingen tar avstamp i olika teman och innehåller reflektioner om livet i ett annat land, vad som blir viktigt när man inser att man bott nästan lika länge utomlands som i barndomens Island, livet med barn, högtider, livet och döden, sorgen och arbetet. En essä från samlingen har också tidigare publicerats på isländska på nyhetskanalen Kjarninn. För ett par år sedan – mitt i covid – läste jag en kurs med namnet “Att skriva kritik och essäistik” på Linnéuniversitetet. Jag tänkte mig att där skulle jag få lite redskap för att utveckla mitt skrivande och betraktade kursen som ett slags kompetensutveckling tillika steg in i nya världar. Kursen gav mig så mycket mer än vad jag hade hoppats på. Förutom njutningen av att läsa en massa material man aldrig hade kommit i kontakt med annars fick jag utmärkt feedback från kursens lärare – feedback som bidrog till att jag skulle hitta min röst, som uppmanade mig att använda den och som pekade på saker jag verkligen behövde utveckla för att förbättra mitt skrivande. Boken Essayism av Brian Dillon blev också en särskild favorit. Jag har läst den flera gånger och återvänder till delar av den regelbundet. Det är nämligen något lockande med essäskrivandet. Denna genre som bygger på noggranna reflektioner som ändå betraktas som försök. Kunskap får varvas med undersökning och den egna rösten och de egna erfarenheterna blir redskap snarare än något  problematiskt såsom det kan bli i det mer vetenskapliga skrivandet. Sara Danius, Zadie Smith, Peter Englund,George Orwell och inte minst Brian Dillon blev inspiration. Danius, Englunds och Orwells humor ligger ofta under tillsynes allvarliga spörsmål, även i noggranna nästintill vetenskapsstringenta analyser. Smith och Dillon tillåter sig en associationsströsslad stil som alltid tar avstamp i den egna erfarenheten – det egna perspektivet. William James som skrev essäeistiskt oavsett vad han skrev om – alltid varmt närvarande i texten. Brian Dillon beskriver essän som något bortom genren, som ett slags sätt att leva, i sin bok Essayism. Hans essäer pendlar från det analyserande, exempelvis av andra författare, konsller film, till de djupt personliga, biografiska berättandet där han analyserar sig själv. Essäsamlingen jag skrev är väldigt inspirerad av just detta tillvägagångssätt. Men Essayism kan vara något som sträcker sig bortom skrivandet, det kan vara ett sätt att finnas på, ett sätt att granska världen på. Jag läste Claire Colebrooks böcker om Ironi som filosofiskt redskap och som litteraturvetenskapligt redskap som forskarstudent och fick där ett begrepp om existentiella utgångspunkter för mitt närmande till världen. Ironin är ett verktyg som undersöker motsägelser, som tittar på sprickorna, som uppmärksammar det lustiga och paradoxala. Essayism blev sedan – i mitt fall – kanske mer av ett tillägg, ett stilistiskt grepp och ett sätt att uppmärksamma och använda den egna rösten. Essän Opulens publicerade var alltså den fjärde litterära essän (om man inkluderar den isländska) som jag fått publicerad. Jag har även publicerat några essäer om utbildningsfrågor (på Arena Essä) och hoppas kunna få min isländska essäsamling publicerad under nästa år.