Alldeles nyligen har resultat från en kommande avhandling i nationalekonomi varit ämne för stora rubriker. Författaren Petter Berg har visat att elever som gått i vinstdrivande friskolor har sämre inkomster efter sin skolgång än elever som gått i kommunala skolor eller i icke-vinstdrivna friskolor. Detta kan tilläggas tidigare rapporter om att friskoleelever klarar sig sämre i både gymnasiet och högskolan samt har sämre etablering på arbetsmarknaden. En slutsats att dra här är att eleverna betalar för huvudmännens vinster både här och nu och i det livslånga perspektivet. En annan slutsats är den Berg drar, det vill säga att det är lärarnas behörighet som förklarar resultaten eftersom vinstdrivna skolor anställer behöriga lärare till mycket lägre grad än andra skolor.
Nu har inte jag haft möjlighet att granska resultaten; avhandlingens hållbarhet, validitet och generaliserbarhet återstår för betygsnämnd och opponent att bedöma i juni. Det finns alltid anledning att förhålla sig skeptisk till generella uttalanden om grovhuggna kategorier och ännu mer så till korrelationer som görs över väldigt lång tid och stora avstånd – såsom inkomster och skolans typ eller lärares behörighet. Det är dock inte ämnet för denna text. Snarare vill jag diskutera frågan om lärarbehörighet som blir aktualiserad som huvudförklaring i avhandlingen.
Hur är begreppet obehörig lärare ens möjligt?
För snart ett år sedan publicerade Jonas Linderoth en bloggtext med titeln ”Hur är begreppet ’obehörig lärare’ ens möjligt”. I denna blogg påpekar Linderoth hur orimligt det är att vi accepterar obehöriga lärare när vi skulle rygga tillbaka om en obehörig läkare skulle dyka upp och börja peta i våra kroppar. Frågan är hur det kommer sig att vi accepterar obehöriga lärare när vi inte accepterar obehöriga läkare?
Själv lägger han fram en så kallad ”kejsaren är naken”-hypotes:
…en förklaring som är enkel och självklar, men som inte uttalas högt eftersom den är obekväm. Min hypotes är: vi tolererar obehöriga lärare eftersom de flesta lärarutbildningar inte gör tillräcklig skillnad när det gäller att förbereda den blivande läraren för det konkreta undervisningshantverket.
För dessa slutsatser länkar han till två artiklar, en metastudie som tittat på många studier i olika nationella kontexter och en svensk studie av ett mycket stort antal lärare och elever. Linderoth refererar självklart också till sin egna och andras mångåriga erfarenheter av lärarutbildning och menar att medan det spelar roll vem som står i klassrummet är det endast…
…en begränsad och svårfångad del av denna effekt som kan knytas direkt till den formella lärarutbildningen. Det är i stället de erfarenheter som lärare gör efter sin utbildning, i yrkesutövning, kollegiala sammanhang och professionell utveckling, som i högre grad formar deras undervisningsskicklighet.
Nu ska det skall tilläggas att jag har varit en beundrare av Linderoth i flera år. Senast förra veckan publicerades en bok med ett antologikapitel där jag skriver uppskattande om hans bok ”Lärarens återkomst” som exempel på intellektuellt hederlig och verklighetsförankrad analys. Jag håller i stora delar med om de slutsatser han drar i den boken och jag har själv argumenterat på likartat sätt i egna publikationer när det kommer till högre utbildning. Med det sagt är alla argument föremål för kritisk granskning och jag ser här tillfälle att göra en sådan granskning i ljuset av Bergs avhandling.
Obekväm och outtalad?
För det första är Linderoths beskrivning av sin hypotes som ”obekväm” och därför ”inte uttalas högt” demonstrativt felaktig. Linderoth har själv fört fram den tidigare, t.ex. i Lärarens återkomst och i debattartiklar. Jag gjorde själv ett slags skoldebattsdebut 2018 när jag skrev replik på en av många artiklar skoldebattören Isak Skogstad författade över lång period om hur värdelös han ansåg lärarutbildningen vara – där han bland annat påpekade dålig koppling mellan genomgången utbildning och elevresultat. Min artikel stoppade förstås varken Skogstad eller andra skoldebattörer från att fortsätta driva hypotesen. Här kan exempelvis regeringens favoritutredare Magnus Henrekson, spanskprofessorn Inger Enkvist, ledarskribenten Linnéa Lindquist, hjärnforskarna Martin Ingvar, Torkel Klingberg, Agneta Gulz och Magnus Haake, samt akademiledamoten Åsa Wikforss nämnas som exempel på välkända kritiker av svensk lärarutbildning om än med argument av varierande kvalitet och nivå.
Jag skulle snarare föra fram hypotesen att en anledning till att lärarutbildningen har varit föremål för så frekventa reformer de senaste 30 åren är för att politiker av olika färger är just uttalat missnöjda med den – inte minst när det gäller leverans av högre elevresultat. Dråplig nog gäller detta missnöje även de som själva ansvarat för reformerna.
Hypotesen är med andra ord endast obekväm i meningen att den hunnit bli en något illaluktande klyscha i skoldebatten som endast uttalas högt nästan varje gång lärarutbildningen diskuteras.
Lärarutbildning eller legitimation?
För det andra verkar själva slutsatsen om lärarutbildningens påverkan inte stödjas av de studier Linderoth hänvisar till. Medan storleken på lärarutbildningens påverkan är oftast måttlig, konstaterar den svenska studien redan i sammanfattningen att lärarlegitimation är den starkaste faktorn när det kommer till lärares påverkan på elevernas resultat i den studien. Här bör det förtydligas att endast behöriga lärare som genomgått lärarutbildning blir legitimerade. Därefter var lärarerfarenhet näst-starkaste faktorn medan lärarutbildning (teacher training) hade en svagare effekt. Detta kan verka något motsägelsefullt, men studiens författare ger en rimlig förklaring:
“The lack of relationship between teacher training and student achievement can probably be interpreted as an indirect effect of teacher training on student achievement via teacher experience and number of teaching licenses” (Johansson, Gustavsson, Hansson & Alatalo, 2023, s.730).
För rättvisans skull skriver Linderoth att lärarutbildningens andel i förklaringen är svårfångad och det är i linje med förklaringen ovan. Det är sannolikt att effekten av genomgången lärarutbildning blir ”counfounded” – av lärarnas erfarenhet och behörigheter. För att citera Linderoth igen ”även om läraren har stark effekt är det bara en begränsad och svårfångad del av denna effekt som kan knytas direkt till den formella lärarutbildningen”. Att effekt är svårfångad och begränsad betyder dock varken att den är försumbar eller obetydlig och den slutsatsen drar författarna inte själva. Snarare påpekar de att just lärarlegitimation är den starkaste förklaringsfaktorn – vilket rimligtvis har med utbildning att göra.
Den andra studien Linderoth citerar använder en annan metodologi och har ett internationellt fokus. Den studien drar inte heller riktigt lika långtgående slutsats som Linderoth antyder i sin blogg. Snarare är lärarutbildning och lärarbehörighet ”significant, but with a lower mean effect size” (s. 8) jämfört med erfarenhet och kompetensutveckling men sammansättningen och konsekvenserna av dessa tre olika faktorer är kännbara och skiljer sig dessutom mellan olika kontexter. Visserligen påpekar studien att det finns ett glapp mellan lärarutbildning och skolresultat men den drar även slutsatsen att framgångar i arbetet med att höja elevers resultat ligger i utveckling av de personlighetsfaktorer skickliga lärare verkar bemästra genom kompetensutveckling. Det är i sig inget ifrågasättande av lärarutbildningens värde, det är snarare så att igen finns det störande effektsamband som är svåra att särskilja. Att studien jämför olika länder antyder också att lärarutbildningens lägre men signifikanta effekt på elevresultat är ett internationellt fenomen. Det föranleder frågan varför den svenska lärarutbildningen målas upp som särskilt problematisk i debatten? Detta är uppenbarligen inte ett svenskt problem (som ett sidospår kan jag hänvisa till en bok jag var med och redigerade för ett par år sedan där det visade sig att samma negativa diskurs om lärarutbildningen finns i väldigt många länder).
Gemensamt för de två studierna är då att lärarutbildning har effekt om än i samspel med andra faktorer men att det är svårt att isolera effekten. Frågan om lärarutbildning gör ”tillräcklig skillnad” kvarstår därför men den är svår att svara på så länge vad som anses vara fullgoda eller åtminstone acceptabla effekter förblir outtalat av hypotesens författare. Här kan då Petter Bergs avhandling bidra med intressanta resultat för enligt honom är lärarnas behörighet den främsta förklaringen till elevernas inkomstskillnader. Det skulle i så fall och tillsammans med den svenska studien Linderoth hänvisar till vara belägg för att lärarutbildning visst är viktig för skolresultaten och har möjligtvis livslånga konsekvenser för både lärare och elever när det kommer till inkomster. Riktigt så långt behöver vi inte dra det.
Snarare kan vi konstatera med hjälp av Linderoths källor att lärarutbildning spelar roll men att erfarenhet och vidareutbildning spelar en större roll. Att X är större än Y betyder inte att Y är oviktigt. Det att lärare blir bättre lärare med erfarenhet och fortbildning är i sin tur varken förvånande eller orimligt. Repetition, testande och bekräftande av kunskaper är trots allt grundläggande faktor i the Science of Learning som Linderoth för fram i sin blogg som lösning på lärarutbildningens och i förlängningens skolans problem – så det är helt förväntat. En gammal teoretiker som snart ska utvisas från lärarutbildningen kallade det ”learning by doing”.
Här visar det sig även att jämförelsen med läkarutbildningen haltar. Vi förväntar oss trots allt också att läkare ska bli bättre med erfarenhet och vidareutbildning. Skillnaden mellan läkarutbildning och lärarutbildning är dock att de som blir lärare har lång erfarenhet av skolgång med både goda förebilder och dåliga exempel. De flesta som inleder sin läkarutbildning har inte observerat mer eller mindre goda läkare 6 – 8 timmar om dagen, året runt, tretton år i rad. Sedan får vi inte försumma de materiella villkoren för att läkarstudenter har avsevärt fler moment med gedigen handledning i praktisk verksamhet och nästan dubbelt så hög ersättning till högskolan som lärarstudenter genererar. Dessa faktum kan vara något att fundera vid valet av jämförelser.
Huruvida de stora rubrikerna kring Petter Bergs avhandling är rimliga eller realistiska återstår att se, men en lärarlegitimation verkar alldeles oavsett vara en positiv förklaringsfaktor kring elevernas resultat. Det är om nåt skäl till kritisk granskning av den negativa diskursen kring lärarutbildningen även om jag som lärarutbildare är övertygad om att vi behöver lära lärarstudenterna mer om undervisningens konst.
Gunnlaugur Magnússon 