Lärarutbildningarna i skottgluggen igen

Som vanligt florerar förenklingar i skoldebatten och två artiklar delas friskt på sociala medier (läs Bluesky) idag, Helmersons artikel i DN och en ledare i Wermlandstidningen. I båda fallen görs “lärarutbildningen” till skurken i ”läskrisen” (andra problem diskuteras också men jag vill ta just detta till diskussion nedan).

Helmerson som “vill skrika” mot “progressiva pedagoger” (två forskare och en lärare) då de “haft makten över svensk utbildning i årtionden” dömer ut sig själv genom sin egen orimlighet. Det är ironiskt talande att artikelns mest korkade del görs till ingress för det är ju ingressen som driver artikelns försäljning d.v.s. klick. Och här kanske vi kommer till kärnan i skoldebattens problem – debatten drivs till stor del som ett spel av personer med andra incitament än just förbättring av skolan. Jag menar alltså inte att Helmerson inte vill förbättra skolan! Jag menar att han arbetar inom en organisation som prioriterar opinionsbildning och som finansieras av engagemang med det som skrivs. De incitamenten påverkar självfallet både hantverket, tonfallet och marknadsföringen av åsikterna. Jag har tidigare haft anledning att påpeka hur just Erik Helmerson kraftigt förenklar och på många sätt avslöjar sig som oinformerad om utbildningsfrågor, men det är han långt ifrån ensam om bland ledarskribenter. Det är ett problem som jag återkommer till längst ned i denna text.

NWT’s ledare raljerar däremot mot “utopin om den likvärdiga skolan” och verkar inte inse motsättningen i att å.e.s. skriva om att “alla inte föds med samma förutsättningar” (och därför bör sorteras mer i skolan) och å.a.s. att man i verkligheten efter skolan kommer möta en mångfald människor som inte alla har samma förutsättningar… jag ser en viss logisk inkonsekvens i det här, men mer allvarligt är undergrävandet av idealet om en likvärdig skola eftersom det öppnar helt enkelt upp för idén att inte alla skolor måste vara lika bra vilket i sin tur är en kapitulering för att vissa barn kommer ges undermålig utbildning – något som är sant i dagens supersegregerade svenska skolsystem men som inte behöver vara det.

Gemensamt med båda artiklarna är dock att “lärarutbildningen” ses som förklaring till läskrisen och att man från lärosätenas håll pekat på problem som uppstår om kraven för behörighet till lärarutbildningarna höjs till C i svenska – vilket Helmerson påpekar gör en stor del av ”eleverna” (sic – det är så jävla slappt) obehöriga. Dels finns det en krock med andra av högre utbildningens breda uppdrag. Dels finns det flera problem som har med den ekonomiska styrningen att göra.

Istället för att gräva i artiklarnas Gish-gallop, kan vi gräva lite närmare i dessa två specifika problem som dras förbi i all hast i artiklarna. Syftet är främst att visa deras inneboende komplexitet som förbises när man avfärdar dem med hänsyn till vad man ser som viktigare.

Men först: jag som lärarutbildare är för höjda krav på lärarutbildningen. Med det sagt: ”höjda krav” på utbildningen är inte den lösning man antytt från politiskt håll eller opinionshållet. Kraven på utbildningen och studiekamraternas kompetenser kommer inte i sig höja yrkets status oavsett vad man tror. Läraryrkets status har med yrkets arbetsmiljö, löner och diskursiva förhållanden i allmän och politisk debatt. Jämfört med att lärarna görs huvudansvariga för kriser orsakade av ständig försämring av förutsättningarna för deras arbete, nedskärningar och fluktuerande politiska krav kvittar behörighetskraven.

De två krockarna lärarutbildningarnas representanter lyfter måste dock tas på allvar. Dels är utbildningarna föremål för flera juridiska krav och mål som har med mer än utbildningsinnehållet eller kraven på studenterna att göra. Här kan det ledarna gör sig lustiga över som t.ex. breddad rekrytering och deltagande nämnas. Arbetet för breddad rekrytering och breddat deltagande är nämligen inte bara hittepåprojekt som drivs av lärarutbildningarna utan juridiska krav på nationell nivå som dessutom regleras i internationella policyer. Vi har också en lärarbrist som det finns ett samhällskrav både nationellt och regionalt att försöka möta genom utbildning av fler lärare och större studentvolymer är ju ett sätt att försöka möta det.

Det är inte självklart hur dessa krav och idéer om hur en större och förbättrad lärarkår ska skapas genom utbildningen ska vägas mot varandra när politikerna leker verkstad och snabbt vill strukturera om landets största yrkesutbildningar vart femte eller tionde år. Här är även lärosätenas status som statliga myndigheter komplicerande eftersom allt de gör är i princip ett maktutövande gentemot allmänheten och medborgarna och risken att missgynna olika samhällsgrupper är stor.

Avseende ekonomin däremot måste man förstå att högre utbildningen finansieras dels per antagen student, dels per varje avklarad examen (därtill finns takbelopp och diverse uppdragsutbildningsfinansiering som strular till volymerna lärosätena kan omhänderta men vi lämnar dem åt sidan, det är tillräckligt komplext ändå). Man kan ha åsikter om denna finansieringsmodell som grundas principiellt i ett produktionsideal där genomströmningen blir centralt mått på kvalitet och produktivitet. Jag är t.ex. kritisk personligen, inte minst eftersom det ger skeva ekonomiska incitament i resurssvälta verksamheter som är ständigt utsatta för besparingar genom produktivitetsavdraget. Men grundläggande förståelse för att ekonomi påverkar utbildningens organisation måste ändå betraktas som behövlig om man ska ge långtgående kommentarer.

Lärarutbildningarna är KRAFTIGT underfinansierade och har låg grad av direktundervisning. Inte för att lärarutbildarna inte vill undervisa studenterna utan för att man från regeringshåll (oavsett färg) inte ger medel så att det räcker till mer än vad som ges. Personalen på lärarutbildningarna är ändå överarbetad och får springa lita snabbare varje år. Mer allvarligt har en ny trend börjat anas då färre tjänster för undervisning på lärarutbildningarna utlyses nu eftersom söktrycket är så lågt och dessutom flaggas för uppsägningar på flera håll. Utbildningarna måste ändå finansieras, vilket kräver studenter på platserna och lågt söktryck gör då att många saknar nödvändiga förkunskaper. Det höga avhoppen från utbildningarna kan då tas som ett belägg för att kraven på utbildningarna inte är så låga som antyds och att den upprördhet som nyligen skapats över anpassningar på lärosätena är storm i ett vattenglas då studenterna uppenbarligen inte får de anpassningar de behöver för att klara utbildningen. Det är trots allt främst de som inte hade tillräckliga förkunskaper som slås ut från lärarutbildningarna.

Man kan bli arg på lärarutbildningen för att de tar in studenter med för låga kunskaper, det blir ramaskri över just det i media och från politiskt håll regelbundet. Inte minst kan det ses som elakt mot de studenter som söker men inte klarar sig och som resursslöseri när genomströmningen är låg. MEN allt det ovanstående är en konsekvens av juridiska krav på hur antagning ska ske och utformningen av finansieringsmodellen för högre utbildning. Högre utbildning generellt och lärarutbildningarna specifikt sätts helt enkelt i en ekonomisk rävsax och skälls sedan ut den för att vara fast i den.

Egentligen är detta fråga om grundläggande matematik, och om färre studenter kommer bli behöriga kommer vi ha mindre volymer på lärarutbildningarna vilket kommer göra dem mindre ekonomiskt hållbara vilket i sin tur kommer leda till nedläggningar av program – särskilt på vissa orter för att: om studenterna blir färre minskar finansieringen. I NWTs artikel citeras Adam Kadert, lärarstudenternas representant som positiv till högre krav (igen, jag håller med!). Problemet är att man inte har beaktat de ekonomiska realiteterna med realistiska glasögon. Kadert har till exempel i Vi Lärare uttryckt hoppet att även om studentvolymerna kommer minska på lärarutbildningarna så skulle regeringen ändå behålla de nuvarande finansieringsnivåerna för att höja kvaliteten genom mer undervisning på utbildningarna.

Jag känner glädje över yngre generationens hopp om framtiden och deras lösningsorienterade förslag. Visst vore det jättebra om man kan minska studentvolymen med en tredjedel och samtidigt behplla finansieringen, men det är en förhållandevis naiv förhoppning av tre anledningar

1. Politiken (nästan oavsett partifärg) är besatt av att spara i offentlig sektor, både nationellt och kommunalt. De har inte visats någon vilja att på meningsfullt sätt vilja satsa på lärarutbildningarna med rejäla ekonomiska medel. Det finns inga tecken att regeringen, denna eller en rödgrön skulle få för sig att göra satsa dubbla medel på en kraftigt minskad utbildning.
2. Myndigheter är underordnade regler om finansiering, tillgänglighet och annat. Dessa regleringar går inte bara att rundgå hur som helst. Det gör högre utbildningen svår att ändra och lärarutbildningen komplex då den är mer organisatoriskt krånglig än de flesta andra utbildningar med många institutioner inblandade för ämnena och ämnesdidaktiken.
3. Till slut: Varför skulle andra utbildningar och program (säg t.ex. mer populära som ingenjörs och läkarutbildningar) acceptera en kraftig höjning av anslagen per student på just lärarutbildningarna när de inte är tillräckligt eftersökta för att gå ihop ekonomiskt utan att bemannas med obehöriga studenter? Det finns absolut ingen anledning att tro att de skulle göra det.

Detta var bara några exempel på komplexiteten som döljs bakom dagens snärtigt formulerade ledarartiklar. Märkligt nog verkar många ledarskribenter ha en dubbel syn på sin roll som opinionsbildare. Det ger dem en viss inflation i synen på den egna viktigheten – som demokratins väktare. Samtidigt behöver de ha en tillräcklig formuleringsglädje för att deras alster ska få snurr och läsas och attrahera fler läsare som man kan sälja reklam till. Det blir dock ett stort problem när man skriver utan insikt i konsekvenserna av det egna opinionsbildandet kan bli på opinionen.

Det förra betyder att man som skribent och journalist inte bara kan formulera opinion om vad som helst oavsett förkunskaper utan att man också bör göra det. Det senare gör att man muddrar ihop argument där delarna är så disparata att kontentan blir i praktiken meningslös om än retoriskt snygg (jag tycker i för sig inte det senare gäller de här två artiklarna men det är väl en smaksak).

Skoldebatten blir i perioder ett självspelande piano där de viktigaste referenserna är till andra debattartiklar som antingen ska stödja den egna tesen eller där man polemiserar mot detaljer för att spetsa sin poäng. Således befäster opinionsbildarna polemiken samt de djupt förenklade bilderna av skolans problem och lösningar.

Jag ville bara bidra med några få komplicerande reflektioner och en stilla önskan att opinionsbildare tar sig längre tid att undersöka frågorna än vad det tar att skriva en polemisk ingress till en dålig artikel, för de påverkar opinionen och har ett ansvar att hantera den makten försiktigt.