Det stora skolbiblioteksbråket

Över helgen briserade en så kallad twitterstorm igång, denna gång om skolbibliotekens existens, funktion och eventuella effektivitet. En twitterstorm (jag vägrar kalla Twitter X) är inte olik en storm i ett vattenglas, den engagerar verkligen de berörda, känslorna svallar, det bildas snabbt olika lag kring polemiska positioner – för och emot – och antalet tweets, retweets, citattweets och gillanden växer exponentiellt i takt med att positionerna tydliggörs och hårdnar.

Samtidigt äger fajten rum på en specifik plats i etern och oftast har inte omvärlden (de som inte är engagerade på Twitter) den minsta aning om vad som försiggår där. Därför kan det ifrågasättas varför det är meningsfullt att skriva texter om bråk på sociala medier som knappast ens flyter till ytan utanför forumet ifråga.

Svaret är enkelt: ibland berör dessa twitterstormar grundläggande värderingar för samhället och ibland äger de rum mellan grupperingar som har väldigt olika maktpositioner. I det här fallet handlade det om Timbro, som själva har belyst sin koppling till olika ministrar i den nuvarande regeringen. Därtill kan vi se alla statssekreterare, stabschefer m.m. som vandrar mellan Timbro och regeringen.

Å andra sidan konflikten samlades nästintill hela församlingen som ofta kallas ”skoltwitter”. Skoltwitter är en bred samling människor med olika intressen och kopplingar till skolan, rektorer, lärare, forskare, bibliotekarier, lärarutbildare, studenter, föräldrar, journalister, f.d. ministrar, pensionärer… listan kan göras närmast oändlig. Skoltwitter har inte en intim relation till makten på det sätt Timbro har, men det verkar som att Liberalerna format en del av sina reformförslag utifrån observationer från skoltwitter på sistone. Huruvida de får sina utspel omformade till policy i en regering som i stort inte håller med dem är däremot i högsta grad osäkert.

Det kan därför vara värt att dissekera stormen och dess olika positioneringar för att försöka förstå både vad bråket handlar om och de politiska konsekvenserna skulle idéerna i den översättas från mer eller mindre giftigt formulerade tweets till policy.

Sammanfattning av helgens händelser

För att väldigt kort sammanfatta debatten kan den å ena sidan sägas utgå från Timbrokopplade personers ifrågasättande (de skulle nog kalla det efterfrågande) av evidens för skolbibliotekens positiva påverkan på barns läskunnighet. Argumentet var ungefär det följande: vi har begränsade resurser, dessa resurser bör läggas där de gör störst nytta, därför måste vi kunna ställa frågan huruvida det är meningsfullt och verkningsfullt att avkräva samtliga skolor att de ska ordna skolbibliotek (som kostar i termer av lokaler, inköp och personal) om det inte finns evidens för att de ökar elevernas läskunnighet.

Skoltwitter å andra sidan påpekade att skolbibliotek har ett värde bortom det eventuell evidens kan belägga och påpekade att en mängd studier redan gjorts som visar skolbibliotekens positiva påverkan på både elever och verksamheten i stort.

Timbroiterna påpekade i sin tur att evidensen inte vore tillräckligt ”rigorös” och att därmed vore kravet att alla skolor borde skaffa bibliotek – kanske inte illegitimt – men åtminstone slöseri med resurser. De menade även att skoltwitter försökte blanda bort korten – frågan vore mycket enkel, är skolbibliotek effektiva för läskunnighet. Om inte, vore det inte bättre att lärare (hellre än skolbibliotekarier) skötte introduktionen till litteraturen genom högläsning och besök till kommunens bibliotek?

Skoltwitter kontrade med att skolbibliotekariens uppgift vore avsevärt större än vad som antyddes, att lärare redan gör sådana insatser så det vore inget motsatsförhållande är samt att besök till externa kommunbibliotek tar tid och resurser även det i en redan stoffträngd och tidsansträngd skolverksamhet.

Vad handlar det här egentligen om?

Det ovanstående är en väldigt kortfattad sammanfattning av en brokig konflikt som omfamnar tusentals inlägg, men jag tror den är någorlunda rättvis. Jag vill även påpeka att jag här undviker tre av de värsta kännetecknen av twitterstormar: 1. antydningar om deltagande personers position, 2. allmänna personangrepp och 3. moraliska fördömanden av motståndarnas positioneringar.

Som ”postmodern” pedagogikforskare är jag mer intresserad av att försöka reda ut vad konflikten egentligen handlar om – vad är det som pågår under ytan och vad säger det om olika perspektiv på skolan, samhället och utbildningens roll i bådadera.

I korthet skulle jag säga att konflikten berör efterföljande tre frågor:

1. Vad är evidensens roll i skolpolitiken och vad erkänns som evidens?
2. Vad är skolans roll i samhället? (Vad är utbildningens värde och vad ska den innehålla?)
3. Hur ska skolan organiseras för att uppfylla svaren på de ovanstående frågorna?

Jag kommer här nedanför kort diskutera de här olika frågorna och försöka tydliggöra främst den Timbroitiska positionen. Detta eftersom deras position råkar vara den politiskt hegemoniska och för att den är betydligt mer ideologiskt tydlig och uttalad än vad den eklektiska samlingen skoltwitter kan anklagas för att kunna producera. Det kan också tilläggas att Timbros förslag att skolor skulle kunna besöka offentliga bibliotek istället för att upprätta egna bibliotek kan ses i ljuset av vad Timbro egentligen tycker om statliga och kommunala bibliotek (spoiler: de tycker inte om dom).

Vad är evidensens roll i skolpolitiken och vad erkänns som evidens?

Det som Timbros talespersoner i debatten efterfrågade var ”evidens” för skolbibliotekens positiva påverkan. Det finns en hel del att säga om evidensbegreppet, exempelvis hur det används för att rättfördiga vissa politiska idéer och avfärda andra (se exempelvis den här boken från POLNET projektet). Här blev det också tydligt att belägg för skolbibliotekens påverkan avfärdades direkt om de inte skulle vara evidens i ordets mest snäva mening, d.v.s positiva, statistiskt säkerställda, kausala korrelationer i randomiserade experiment.

Det säger sig självt att även om det finns en mängd forskning om olika utbildningsfrågor, så är efterfrågan efter exakt formulerad forskning lite som att efterfråga en regnbågsfärgad korp – det går inte att utesluta att den finns, men att den skulle uppfylla samtliga ovanstående kriterier är tveksamt. Samtidigt innebär detta krav att samtliga studier som påvisar positiva konsekvenser av skolbibliotek kan avfärdas eftersom de inte uppfyller de strikta krav som Timbro menar utgör ”evidens”.

Dessutom – som flera från andra sidan påpekade – har inte skolbibliotek ett uppdrag begränsat till att öka elevernas läskunnighet. Uppdraget är mycket bredare än så och det är flera andra yrkesgrupper än bibliotekarier och andra aktiviteter som främst ägnar sig åt läskunnighet. Det innebär i sin tur att kravet på samband mellan så åtskilda variabler som ”existens av skolbibliotek” och ”elevers läskunnighet” är i sig dömt att misslyckas. Det är lite som att avkräva ett samband mellan ”existensen av inlandssjöar” och ”elevernas simkunnighet” – det är inte omöjligt att hitta en koppling där, men det innebär inte att det är meningsfullt. Det gör att ifrågasättarna av skolbiblioteken kan låtsas verka som rimlighetens röst i debatten. De efterfrågar ju bara vetenskaplig grund och ansvarsfullt disponerande av skattemedel, varför skulle någon vara emot det?

Evidensens ambivalens

Men låt oss nu reda ut kravet att evidens måste finnas för att insatser ska vara rättfärdigade. Om vi nu tänker kräva ”evidens” för samtliga insatser i skolan i meningen statistiskt säkerställd, kausal korrelation mellan intervention (fill in the gap) och output (av någon anledning endast och alltid endast elevernas kunskapsresultat) är det enklast att lägga ned skolan som institution. Faktum är nämligen att det antagligen inte finns ”robust evidens” för att skolgårdar, utbildade lärare, kvalificerade läromedel, skolbibliotek, skolmat, skolskjutsar, skolkuratorer, speciallärare, rektorer som arbetar mer än tre år på varje skola, lärarutbildning, klassassistenter, nationella prov eller för den delen Timbro och Svenskt Näringsliv gör läskunskaperna högre.

Det är här som spelen blandas bort i debatten då det inte finns någon som helst konsekvens i vad som avkrävs evidens, och vad som anses ideologiskt tillräckligt. Aktörerna i twitterstormen som kräver ”rigorösa studier” för produktion av sagda evidens kräver aldrig likartad evidens för exempelvis andra förslag de så gärna lägger fram: axplocket ordningsbetyg, kortare lärarutbildning, fristående lärarutbildning, avgifter i högre utbildning, mindre fokus på andra ämnen än kärnämnena, ökad privatisering, ökad konkurrens, ökade besparingar under beteckningen effektivisering kan nämnas som exempel. Med andra ord är Timbro ganska nöjda med ideologiskt informerad politik trots att den bevisligen gör skolan sämre för såväl elever och personal. Så – fajten handlar inte alls om skolbibliotek, den handlar – som nästan all skoldebatt – om resurser i termer av pengar och personal.

Och det som är befriande med helgens fajt om skolbiblioteken är att Timbro säger det tysta högt. Ingenting som kan riskera påverka vinstmarginalen negativt får krävas av skolkoncernerna. I det här fallet med svepskälet ”har ej en direkt positiv påverkan på alla elevers resultat”

Det leder oss till den andra frågan:

Skolans roll i samhället

Det som är befriande med fajten om skolbiblioteken är att de säger det tysta högt. Det som Timbro aldrig ifrågasätter är huruvida skolan ska vara så svältfödd att samtliga insatser måste vara de absolut mest ”effektiva” för att vara rättfärdigade ekonomiskt, snarare än att skolan skulle faktiskt ges resurser att vara en värdefull verksamhet i sig. Det här handlar alltså inte om skolbibliotek, det handlar om ovilja att finansiera mer än det absolut nödvändiga och definiera allt som går bortom som slöseri med knappa resurser. Samtidigt kan vi inte förbise kopplingen till skolkoncernerna och friskolornas riksförbund som ständigt ifrågasätter alla krav som innebär ökade kostnader för de vinstdrivna koncernerna (dvs. riskerar påverka vinstmarginalen negativt). I det här fallet med svepskälet ”har ej en direkt positiv påverkan på alla elevers resultat”

Här tydliggörs också en brytpunkt mellan två olika synsätt på skolan som samhällsinstitution. Båda sidorna är egentligen överens om att skolan har medborgarfostran till uppdrag. Men den ena sidan betraktar skolan som en plats för formandet av framtidens användbara och anpassningsbara arbetstagare för en ständigt fluktuerande arbetsmarknad. Den andra sidan betraktar skolan som en plats för medborgarfostran och bildning som går bortom omedelbara nyttoperspektiv.

Det finns flera publikationer från Timbro som visar att deras ögon är skolan en fabrik som har tre olika syften:
1) att producera flexibla arbetstagare för arbetsmarknaden för att
2) upprätthålla den nationella konkurrenskraften och
3) om möjligt ge privata företag möjlighet att ta del av pengar från det allmänna under tiden.

Det här ska fabriken göra så effektivt som möjligt: d.v.s. den ska producera så mycket som möjligt, så fort som möjligt, för så låg kostnad som möjligt. Här finns egentligen inget tak, om skolan kan producera tillräckligt kunniga medarbetare för framtiden på kortare tid för mindre pengar är det i sig en vinst inom detta perspektiv och därför får ingenting ha ett egenvärde. Det värsta är dock att dessa ideologiska grundantaganden redan genomsyrar nästintill det hela politiska spektrumet.

Förutom konkurrens och ständiga besparingar har dessa grundantaganden om sakers omedelbara nytta som konsekvens ett ständigt urvattnande av utbildningens bildningskännetecken. Vad ska vi med språk, slöjd och andra språk än engelska för om inte det höjer Pisaresultaten? Är inte hemkunskap onödigt ämne, de lär sig väl betala räkningar och laga mat hemma? Varför ska vi kräva att alla skolor ska ha skolgårdar, det är bara en kostnad som kan skalas bort med ett besök i närmaste grönområde eller park? Skolbibliotek? Det finns väl kommunala bibliotek. Varför ska folk få läsa distanskurser i humaniora för om de inte får högre lön efter det? Varför ska elever ha tillgång till skolbibliotek om det inte höjer läskunskaperna mer än alla andra eventuella alternativ skulle göra.

Förutom att bildning är helt frånvarande i det ovanstående perspektivet (oavsett det faktum att många politiker gärna vill använda ordet) så leder det vilket tillsammans med att offentliga institutioner drivs alltmer som företag och privata utförare blir en ökad andel av tillhandahållare, till en skolpolitik som å ena sidan vill skala samtliga kostnader till så nära noll som möjligt och å andra sidan betraktar utbildning som en vara på en marknad.

Skolans organisation

När utbildningen betraktas som en vara, skjuts ansvaret för utbildningen från det offentliga till individerna och deras familjer. Det är ditt ansvar att välja bra skola till dina barn, det offentliga har bara ansvaret att genom regelbundna kontroller och bevakning (genom Skolinspektionen) se till att utbildningen når det absolut lägsta kraven för att skolan ska få fortsätta drivas. Både inre och externa utvärderingar görs till kontrollfunktioner så att verksamheterna åtminstone försöker föreställa att de faktiskt arbetar enligt styrdokumentens krav – vilket i sin tur handlar oftare om att skolan/huvudmannen har sina dokument i ordning och ställer upp på att göra de ändringar som krävs (huruvida det sedan genomför ändringarna kan variera).

Vårdnadshavares och individernas val ska sedan vara informerat, grundas på den information som skolorna gör offentlig, vilket gör skolornas varumärkesutveckling alltmer viktig. Det kan handla om exempelvis statistik om lärartäthet och resultat men även om ”kundnöjdheten” – dvs. hur skolan står sig bland sina brukare. Skolan blir alltså till en del av recensionsekonomin där elev- och föräldraenkäter gör skolan till del av recensionsekonomin (och kursutvärderingar i högre utbildning), även om evidensen för nyttan är obefintlig och snarare negativ. Och när utbildningen blir något man konsumerar snarare än en fråga om studier har kundtänket helt tagit över.

Denna hegemoniska idé om skolan som en marknad styr tyvärr redan skolan som organisation och blir i allt högre grad accepterad av ansvariga politiker. Vi har kommunpolitiker som skär ned tiotals miljoner i skolverksamheterna år efter år med ena handen och samtidigt bjuder in skolkoncerner med andra handen även om de måste vara fullt medvetna om att det ökar kostnaderna för kommunen i längden – helt enkelt för att de bedömer det som fördelaktigt att få ”varumärket” till kommunen.

I längden kommer denna ideologi leda till att även kostnaderna förs i allt högre grad till det privata, individerna och familjerna. Timbro har länge (och faktiskt nyligen) framförts krav på att högre utbildning ska i högre utsträckning betalas för av de som tar del av den (även det med tvivelaktig evidens). Därefter är vägen kort till införande av avgifter till gymnasium och grundskola (först kan man behöva ta bort skolplikten, men man kan börja mjukt med privatutbildningar) och vi har redan en sidomarknad med läxhjälp och privatundervisning – även det ett exempel på hur ansvaret för både utbildningens kvalitet och finansiering privatiseras. Det här är med andra ord en kamp om inte bara skolbibliotek utan om skolan som samhällsinstitution.

För att avrunda

Det som är befriande med skolbiblioteksfajten på Twitter är att den synliggör de ideologiska positioneringarna i skoldebatten. Timbros marknadsdogmatism kan anses vara ett marginellt fenomen som äger rum på den ekonomiskt extrema kanten av samhällsdebatten, men som de själva visat har de en otrolig koppling till makthavare, och de har nog mer framgångsrikt än någon annan tankesmedja lyckats föra fram sin politiska position som en norm i politisk diskurs om skola och utbildning (för att inte nämna välfärden och privatiseringar). Och fajten synliggör också deras godtyckliga tillämpning av krav för belägg – endast specifik typ av studier får räknas som belägg för skolbibliotek men en hel del andra idéer de har kräver inga belägg alls. Således uttalas den ideologiska positionen på ett sätt som är tacksamt tydligt om man bara är beredd att granska deras utspel i ett större sammanhang än den pågående twitterstormen.

Som tur är blev bakslaget från skoltwitter så hårt att de faktiskt kom av sig. Det var egentligen ett hoppingivande motstånd för tyvärr har nästan hela politiska skiktet och halva samhället redan accepterat grunderna i Timbros bild av skolan utan att begripa det. Skolan styrs genom en destruktiv marknadsideologi som vill skala bort allt som gör den till det som gör utbildning till ett unikt fenomen i samhället.

Politiken skulle dock kunna se helt annorlunda ut. Här är t.ex. ett förslag. Ge skolan de resurser den behöver för att inte bara ge elever utbildning utan också en trevlig och värdig tillvaro under sin skolgång. Ge resurser så att inte kommunerna måste göra sig av med hundratals barnskötare i förskolan år efter år. Ge resurser så att eleverna har tillgång till skolsjuksköterskor, bibliotekarier, speciallärare och utbildade lärare även om inte pisaresultaten omedelbart skjuter i höjden. Det finns ingen anledning att acceptera den skolpolitik som kräver att varenda skola ska vara svältfödd på resurser och att varenda krono måste visa sig i resultaten. Det finns andra värden att värna om.

Elever är inte kor vars eventuella tillgång till bete måste rättfärdigas genom deras mjölkproduktion – de kan behöva trevliga skolgårdar och skolbibliotek för just bibliotekens och skolgårdarnas skull.