Budskapet från utbildningsministern Mats Persson i helgens lördagsintervju och förra veckans debattartikel är att Socialdemokraterna använt högskolan som redskap för att frisera sysselsättningssiffror bland unga. Detta ska ha skapat incitamentför alldeles “för många” fristående kurser och särskilt stör sig regeringen på distanskurser och ministern nämner ”hobbykurser” som blivit populära på andra utbildningars (ingenjörsutbildningar och sjuksköterskeutbildningar nämns specifikt) bekostnad. Att hälften av studenterna som registrerar sig på fristående kurser inte blir klara med dem görs till belägg för problemet.
Den konkreta åtgärden som presenteras är att regeringen ska ändra finansieringen av den högre utbildningen och ge högre anslagtill tekniska högskolor och universitet och lägre till andra lärosäten.
Två tydliga problem framstår dock i Perssons resonemang. Det första är att den nuvarande regeringens oförmåga att argumentera för den egna politiken utan att nämna Socialdemokraterna flera gånger i varje intervju och artikel kastar en skugga på förslagens trovärdighet. Handlar den förda politiken om att förbättra den högre utbildningen eller att ge Socialdemokraterna stryk?
Det andra problemet är faktafelen och de falska dikotomierna. Idag läser färre fristående kurser än på många år. Visst är avhoppen nedslående, men avhopp är även ett generellt problem på många programutbildningar.
Att sedan låtsas som att det är finansieringen av halvfärdiga ”hobbykurser” skulle ha koppling till att undervisning och laborationer på tekniska utbildningar dras in är skrattretande. Visst skriker arbetsmarknaden efter fler sjuksköterskor och lärare (som utbildningsministern symtomatiskt nog inte nämner alls) men anledningen kan ha mer med de hälsofarliga arbetsmiljöerna som växt fram efter decennielånga besparingar i välfärd och skola samt underdimensionerad finansiering av högre utbildning snarare än att folk läser sig mätta på distanskurser i kreativt skrivande.
Utbildningsminister Persson har fått flera utmärkta repliker på sin debattartikel, men lördagsintervjun visade att han inte tagit dem till sig. Sveriges förenade studentkårer visade på faktafelen kring statistiken. Historikern Ida Östenberg pekar på Liberalernas tidigare stolta tradition som bildningsparti och hur frånkopplade de blivit från bildningsidealen med den nuvarande politiken. Hon nämner också att hum/sam ämnena (som nu ska få än mindre anslag) redan är jämförelsevis svältfödda. Rektorerna för universiteten i Uppsala och Lundargumenterar att fristående kurser har samma kvalitetskravsom andra kurser i högre utbildning och att anledningen till minskad undervisning ligger i den ekonomiska styrningen – igen den flera decennielånga svältkuren som drabbat högre utbildning.
Därtill finns andra repliker som Timbros Andreas Johansson Heinö och Göteborgspostens Håkan Boström som beskriver bildningens vägar (och irrvägar) som något med egenvärde samt problematiserar de rådande politikernas snäva syn på bildning och utbildning. För att citera Boströms slagfärdiga formulering:
Vi har i dag en politisk elit som knappt tagit examen, som sällan eller aldrig läser något annat än promemorior och som inte klarar att ta avancerade principdiskussioner
Mats Persson menar dock att högre utbildning är skattefinansierad och därmed föremål för en sådan principdiskussion som den Boström efterfrågar. Det vore ett intellektuellt hederligt argument om ministern hade inlett en diskussion om saken snarare än meddelat regeringens redan fattade beslut att styra medel från redan nu styvmoderligt finansierad hum/sam till tekniken.
Det ironiska är dock att beslutet följer samma ideologi som Persson säger sig vilja motverka; att använda högre utbildningsom redskap för arbetsmarknaden är något som också fått förödande konsekvenser i flera länder. När högre utbildningenreduceras till en examensfabrik för en nyckfull och oförutsägbar arbetsmarknad offras grundläggande värden som bildning som ineffektiva ideologiska drömmar.
Om alla studier däremot måste resultera i examina och kvaliteten främst bedöms i termer av andelen som får en yrkestitel och deras löneutveckling finns inget utrymme för individens kunskapsresa. I kombination med constructive alignment som modell för undervisning, program- och kursdesign finns det inget utrymme för det oförutsägbara. Allt ska definieras på förhand och processen streamlinas, medan kunskapens, kunskapsresans, och kunskapandets egenvärde faller offer för ekonomiskt enögda formeln skattemedel in – yrkesexamina ut.
Det i sin tur matar utvecklingen med fler kundifierade studenter som bara närvarar de obligatoriska/examinerande momenten, endast läser den obligatoriska litteraturen, vill veta exakt vad som ”kommer på tentan”, och – om de väl underkänns – endast tänker på att komplettera precis de formuleringar som blev fel hellre än visa sina förvärvade kunskaper. Hela skolsystemet är numera designat för att uppfostra sådana kunder till allas förtret.
Samtidigt står universitetslärare och forskare som med allt lägre anslag, forskningsmedel som inte följer inflationen och fluktuerande studentkullar och ska ge kostnadseffektiv undervisning samtidigt som de skälls ut för färre lärarledda timmar. Lärarna ska dessutom planera bemanning, litteraturlistor, justera kursmål, examinera, utvärdera, omordna undervisningen flera terminer framåt i tiden samtidigt som de undervisar, startar upp och avslutar kurser, berättar om utvärderingar och hur kursen ändrats.
De ska också vara internationellt framstående forskare som både publiceras och citeras i viktiga tidskrifter, skriva läromedel, handleda doktorander och studenter, kammar hem forskningsmedel i konkurrens, leder ledande forskargrupper och driver miljonprojekt samt är samverkande magneter och excellenta forskningskommunikatörer mot samhället. Med sådana produktionskrav är det inte konstigt att systemet fallerar, och då har vi inte ens nämnt den skada som Akademiska Hus och deras hutlösa vinster utgör.
Den här situationen är resultat av exakt samma marknadsideologi som sugifierar skolsystemet i övrigt, som nöter ut personal, samt gör elever, studenter, allmänhet och politiker alltmer instrumentella i relation till kunskap och bildning – inte av allmän fäbless för fristående distanskurser.
Utbildningsminister Mats Persson kan sägas sig måna om akademisk frihet och om bildningens värde, men inget i regeringens konkreta politik antyder att de bryr sig om dessa saker. Tvärtom visas en illavarslande ignorans och arrogans mot högre utbildning, två saker som redan illustrerats av canacelkulturutredningen, regeringens petande i styrelseprocesserna och utfallen mot vissa ämnen och forskare från politiskt håll.
De kommande åren lär därför våra viktigaste bildningsinstitutioner urholkas aktivt genom medvetna och ideologiska regeringsbeslut.
Det blir irreparabla skador och det är för sorgligt.
Gunnlaugur Magnússon 