Förra veckan hölls en fantastiskt välorganiserad och innehållsrik slutkonferens för POLNET projektet. Jag var anställd som postdoktor i projektet mellan 2021 och 2023, en sällsam tur då det var bland de mest lärorika åren i min karriär, åtminstone efter doktorsstudierna. Jag vill därför skriva några ord om både konferensen och projektet.
POLNET projektet är ett internationellt jämförande projekt som studerat utbildningspolicy i de nordiska länderna Norge, Sverige, Finland, Danmark och Island. En stor mängd forskare i alla de olika länderna blev värvade och gjorde insatser i projektet vars kanske mest tillgängliga och mest sammanfattande produkt var boken Evidence and Expertise in Nordic Education Policy: A Comparative Network Analysis som finns Open Access att ladda hem och läsa. Förutom den enorma mängden kunskaper och jämförelser som projektet bidragit med vill jag särskilt uppmärksamma projektledaren Kirsten Sivesind och forskningsledaren för forskargruppen CLEG som projektet föll under, Berit Karseth. Maken till pålästa, arbetssamma, noggranna och konstruktiva forskare vet jag inte om jag någonsin träffat. Varje möte med dem satt jag och förundrades över deras kunskaper – det verkade som att de läst precis allting och dessutom mindes det i detalj. Kirsten gick above and beyond for att involvera folk i både projektet och i beslut och diskussion kring projektet, något vi såg till proektets slutkonferens där hon i bästa mån försökte dela med sig av äran för hur lyckat allt blev till slut. Det kan också ses som en sällsynt talang att hålla i ett så stort och komplext projekt med så många personer och så många roliga delar utan att några konflikter eller frustrationer skapats. Berit har i sin tur lärt mig mycket om hur en forskargrupp kan ledas. Jag tar med mig så mycket från dessa två år i Oslo, inte minst kan en mängd roliga kollegor nämnas – men för att undvika glömma någon ska jag inte lista dessa här.
Slutkonferensen som organiserades var bland de bästa konferenser jag varit på. Tre keynotes som var fängslande, redovisning av projektets helhet och dess viktigaste resultat samt parallella sessioner där samtliga bidrag var engagerande och intressanta. Därtill ett trevligt nätverk med personer som var glada att ses och en smula vemodiga över att projektet slutar.
På fredagen 1 december höll projektet en stakeholder meeting i Domus Bibliotecha (gamla universitetsbiblioteket) där folk från såväl ministeriet, myndigheter, kommuner, fack, andra lärosäten, praktiken med mera bjöds in. Kirsten och Berit presenterade de övergripande resultaten från projektet och därefter hölls en paneldebatt med några forskare, en person från kunskapsdepartementet och politiskt talesperson för Arbejderpartiet deltog. Jag fick äran att inleda samtalet med ett kort tal för att slå an tonen och sedan moderera samtalet därefter. Samtalet blev mycket trevligt, nyanserad och lärorikt.
Jag bifogar här nedan mina inledningsord till evangemanget.
Om forskning och policy, forskare och politik
Hej och tack för att jag får vara med i den här panelen. Vad kan vara mer passande för ett panelsamtal om forskning och policy i en sån här lokal än att inleda med ett citat av Hegel.
Minervas uggla flyger först i skymningen
Hegel (1821)
Jag vill lägga till ett citat, i detta fal av svenska författaren Harry Martinson:
”Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet.”
Martinson (1934)
De två citaten här ger kunskapens uggla olika uppdrag. Martinson (1934) skriver om kunskapens spanande uggla som skyddar människorna från ignorans och dumhet. Denna uggla jagar vidskepelser och fördom, villfarelser och vilseledning – sånt som kan förvilla människosläktet till okunnighet och enfald – speciellt när charlataner ”kastar grums i fågelns ögon”. Hegel (1821) menar däremot att kunskapen är möjlig först vid skeendenas slut, det är då en berättelse kan konstrueras genom att filosofin (kärleken för kunskapen, förkroppsligad i kunskapsgudinnans uggla) överskådar det förflutna.
Båda dessa citat kan vara passande utgångspunkter för detta samtal. Med Martinsons metafor kan vi konstatera att kunskap och kunskapsförmedling är viktiga verktyg för att främja individernas och samhällets bästa och att de institutioner samhället konstruerat för denna bildningens verksamhet är av största vikt. Den innebär också att vi måste vara vaksamma för falska påståenden, onyanserad verklighetsbeskrivning och (mer eller mindre medveten) vilseledning. Men Hegels metafor varnar oss för att tro att vi ska kunna dra tydliga slutsatser om vår egen tid. Att skapa en överblick, en kunskapskarta, över det som fortfarande pågår, kräver med nödvändighet både en noggrann förankring i det förflutna och rimliga tolkningar av vart utvecklingen kan tänkas fortsätta.
De gångna två dagarna har vi haft en konferens som kretsat kring det internationellt jämförande forskningsprojektet POLNET, och om det är något vi lärt oss, så är det att “policy is always moving” som en av våra keynote föreläsare sa. Vad han menade var att både formuleringsarenan – där problem definieras och lösningar identifieras är i ständig fluktuation. Det kan handla om något så enkelt att förstå som vilka som deltar i den politiska processen, partipolitiska och ideologiska favoritformuleringar, men också om något så vardagligt som tjänstemännen som deltar och hur policy formaliseras genom diverse dokument. Men därtill är policy alltid i rörelse då den tas emot, tolkas och omtolkas ute i en praktisk verksamhet – genomförandearenan, till exempel skolan – som i sin tur leder till nya problem och nya lösningar som informerar nya policyprocesser.
Vi har redan nu fått insyn i hur olika det kan se ut i de olika nordiska länderna, med alltifrån förhållandevis strikta procedurer för policyförförande i t.ex. Norge och Sverige, till med ad-hoc-artade processer i t.ex. Island. Det som är dock väldigt tydligt är hur alla dessa länder på olika sätt ser ”evidence based policy” som ett ideal. En sådan ”evidence base” kan formuleras på olika sätt. I Sverige talar både myndigheter och regeringar om ”en skola på vetenskaplig grund” och här får vi ju som syns ganska stort tolkningsutrymme: vad är en skola på vetenskaplig grund?
I vissa fall tolkar man det som att man endast ska göra saker eller använda metoder som blivit bekräftade som ”best practice” i stora metastudier. I andra fall tolkas det som att man gärna ska ha statistiskt grundad uppföljning av insatsernas effekter. Då kan internationella organisationer som OECD bli en hjälpande hand i all från formuleringen av nyckelbegrepp för policy, tillhandahålla policyimplementeringsverktyg och till slut utvärdera hela processen. Och emellanåt tolkas det som att det enda som behövs är att man ber en forskare titta på och legitimera det hela med sin närvaro – sin signatur.
Ett exempel på sådan tolkning kommer från mitt hemland, Island. För några år sedan startades en forskningsfond för utbildningsforskning specifikt där forskare kunde ansöka om forskningsmedel. I utlysningstexten stod det att ansökningarna måste redogöra för hur projekten stöttar och bidrar till implementeringen av den nya policyn Utbildning 2030. Det är ju ett relativt vanskligt sätt att knyta forskning till policy, där forskarna ges i uppdrag att inte bara bidra till policy utan också genomföra den.
Detta kan också ses som ett slags ingrepp i den akademiska friheten att formulera frågor och metoder, men det går också att påstå att den diskurs som föredrar specifik typ av forskning också påverkar forskarnas frihet. Grundforskning av detta slag, kritisk forskning, och
Men som POLNET projektet visar varierar forskares engagemang i policyprocesser både mellan länder och över tid. Det kan också lyftas att forskare emellanåt undviker att ta plats i en offentlig debatt om policy. Det är också vanskligt. Vi kan med hjälp av Edward Said och Noam Chomsky prata om ”de intellektuellas ansvar”. Vad som menar med det är att människor som lever på arbete grundat på deras utbildning, tänkande och skrivande, har privilegier som måste användas för att göra samhället bättre. Said och Chomsky pratar om att tala sanningar och avslöja lögner – ett uppdrag som kan kännas övermäktigt i våra tider där informationsproduktionen ökar exponentiellt varje år och där desinformation har blivit en del av vår vardag och där AI nu utmanar även med produktion av verklighetsnära bilder, röster, filmer och texter.
Här är det också en fråga om vilka forskare som ges möjlighet att tala – i flera länder ifrågasätts de nationella utbildningsvetenskapliga forskarnas kompetens och drivkrafter – pedagogerna – i Sverige ibland nämnda pedagogiska etablissemanget – betraktas som problem snarare än tillgång som några som förstört snarare än bidragit och som just därför misstänkliggörs och emellanåt hålls från policyprocesser medan nationalekonomer, statsvetare och jurister hår större tillträde till formuleringsarenan.
Här kan det då också handla om att faktiskt ta plats i allmänna debatten om utbildning, skola och utbildningspolitik och policy. Att göra sin röst hörd, inte minst för att ”avslöja” vilseledning och osanningar.
Då åligger det oss att också svara på frågan – hur kan forskarna delta och bidra till kloka policyer för våra utbildningsinstitutioner – våra bildningsinstitutioner – utan att bli redskap för legitimering och utan att bli del av verklighetsbeskrivningar som ”kastar grums i fågelns ögon” – kunskapens uggla, som nu försöker slå sina vingar och ge en överblick över det som varit.
Med detta vill jag nu vända mig till er i panelen, och bjuda upp till samtal kring några centrala frågor.
- Hvilken nytte spiller forskning i utarbeidelse av ekspertrapporter, NOUer, Meldinger til Stortinget?
- Hvorfor bygger utredninger og parlamentariske dokumenter på svært ulike kunnskapskilder?
- Hvilke nytte har myndighetene av internasjonal-sammenliknende kunnskap og anbefalinger av for eksempel OECD?
- Hvordan kan friheten til å formulere tema, teorier og metoder i forskningen bevares i en tid hvor trykket på “praktisk relevans” og “evidensbasering” er såpass høyt?
Gunnlaugur Magnússon 