Strax innan sommaren publicerades boken I väntan på inkludering. En vänbok till Kerstin Göransson (Åsa Olsson & Karin Bengtsson, Kerstins kollegor på Karlstad universitet) var redaktörer). Boken publiceras som ett slags jubileumsskrift till Kerstins ära, nu när hon formellt går i pension. Som jag skrev om i mitt inlägg om Claes Nilholm var Kerstin min huvudhandledare under forskarutbildningen, och jag har alltid sett det som en sällsam tur att jag fick de två som handledare. Generösiteten, välviljan, stödet och intresset Kerstin visade mitt arbete och hennes förmåga att ändå avkräva mig resultat när det behövdes.
Kerstin var min kollega innan jag blev doktorand, då arbetade hon som lektor vid Mälardalens högskola och var blivande docent. Jag hade fått undervisa som vikarie i det specialpedagogiska kollegiet (SPEIC), främst i lärarutbildningen och tillhörde som sagt samma kollegium som Kerstin. Hennes docentföreläsning var också den första sådana som jaa ggick på så hennes karriär har varit informativ för min egen förståelse för akademins olika hierarkier, traditioner och ritualer. Därtill har jag haft förmånen att se henne agera som läsare på flera doktoranders avhandlingsmanus i olika skeden av processen och lärt mig ofantligt mycket av hennes skarpa kritiska blick, teoretiska förankring och empiriska mångsidighet. Och få forskare har haft lika stor inverkan på vad vi vet om skolans specialprofessioner som hon eller internationell påverkan på hur inkludering definieras och förstås i forskningsfältet. Med andra ord har hon varit en inspiration såväl som handledare, läsare och som forskare.
Jag bifogar här introduktionen till min essä som publicerades i vänboken. Kapitlet går att ladda ned tillsammans med hela boken via den här länken. Essän handlar just om teorins funktioner i avhandlingen och förhoppningen är att doktorander och studenter kan ha nytta av den mångsidiga indelning som presenteras där.
”Jag vill förstå…” Om teorins funktion i avhandlingar
“Som ung adjunkt vid Mälardalens högskola, närvarade jag vid en av kollegas docentföreläsning. Som förhållandevis ny i akademin var det en intressant tillställning. Jag hade ett ungefärligt hum om vad titeln innebar avseende akademins hierarkier, men mindre tydlig bild av vad titeln innebar i praktiken. Docentföreläsningen som hölls denna dag hade citatet ”man vill ju vara som alla andra” som ledmotiv, jag vill till och med minnas att det var föreläsningens titel. Kerstin Göransson, den blivande docenten, berättade där om sin forskning och slog an en ton som har följt hennes forskargärning. En ton av omsorg om eleverna i skolan och ett särskilt patos för dem som på olika sätt hamnar utanför normen. Hon illustrerade med föreläsningens ledmotiv att även om barn som av olika skäl hamnat i särskilda grupper kunde uppskatta den mindre, lugnare miljön, bar de ofta med sig en önskan om ”normalitet” och tillhörighet. De beskrev en omisskännelig känsla av att betraktas som annorlunda och inte ”som alla andra” (Göransson, 2007).
Efter föreläsningen gratulerades Kerstin av dekanen som berömde hennes föreläsning och lyfte en insikt som kanske bäst beskriver detta sökande efter inifrånperspektivet med hänvisning till Kerstins bok från 1999 med titeln Jag vill förstå (Göransson, 1999). Dekanens poäng var att ”jag vill förstå” var en mening som kännetecknade Kerstins forskningsperspektiv – en längtan efter att förstå.
Kerstins drivkraft att förstå upplevde jag själv när jag blev doktorand och fick Kerstin som huvudhandledare och Claes Nilholm som handledare. Jag antogs som doktorand 2010 och fick då ta del av medel i två banbrytande totalpopulationsundersökningar finansierade av Vetenskapsrådet, som Kerstin var involverad i. Att som doktorand få arbeta i sådana projekt var enormt lärorikt. Att även ha handledare som uppmuntrade min teoretiska nyfikenhet och eklektism var däremot nära nog unikt. Därtill märkte jag påfallande ofta att artiklar eller böcker jag nämnt eller citerat dök upp på Kerstins bord. Hon tog sig tiden att läsa det jag intresserade mig för och ville både förstå och använda det i forskningen.
Detta är något som handledare ofta inte tar sig tiden att göra, de flesta har fullt upp med sina arbetsuppgifter ändå, och ofta är det enklare och (för de vetenskapliga projektens finansiering) effektivare att skola in doktorander i användning av specifika teoretiska och metodologiska verktygslådor. Min handledare visade både med sin undervisning (för handledning är ett slags undervisning) och med sina handlingar hur teoretiska kunskaper, teoretisk nyfikenhet, och teoretisk förståelse berikade inte bara det vetenskapliga arbetet utan gjorde det också roligare. Det är dessa lärdomar som jag vill dela med mig av och utveckla i denna essä.”
GM
Gunnlaugur Magnússon 